NÖJE. Hade jag brytt mig om recensioner skulle jag aldrig fortsatt med att stå på scen… eller så är det dessa som gjort att jag fortsatt? När man ställer sig på scen utsätter man sig för allas tyckande och tänkande. Det är egentligen ett sjukt självplågeri. Samtidigt måste man ju förstå att man inte kan göra alla nöjda. Men ibland har det känts som att man gjort alla missnöjda!
Ett tillfälle i början av min standupkarriär hade jag och en kollega, Växjös revypappa Nils Åkesson (jo, han kan gott ta sin del av smällen här ), tagit ett jobb som conferencier och underhållare vid en rockkonsert utanför Ljungby. Den var stor på den tiden och gick under namnet Mjälen Rock. Nils och jag hade som sagt inte hållit på så länge och hade väl inte så långt program att framföra men hade ändå lovat att hoppa in och underhålla vid orkesterbyten mellan tolv på dagen och tolv på natten… Vår kappsäck med roligheter tog slut redan på eftermiddagen och sen fick vi gå på ren improvisation…
Vissa saker var väl inte så roliga, andra saker var sämre och vissa var rent ut sagt urusla. Jag kommer ihåg att vi inför en entré i förtvivlan sa till varandra… ”Vi går in och låtsas slåss, det kan bli kul!” Det blev det inte…
Det som fick oss att inse att vi nog inte skulle gå ut på scen igen var när en medlem i ett MC-gäng kom in bakom scen och sa till arrangörerna; ”Tar ni upp de där bägge idioterna på scen en gång till så slår vi ihjäl dem!”
Vi stannade i kulisserna resten av kvällen.
Dagen efter, en stor artikel, mittuppslag i Smålänningen och man lusläste med förhoppning om att ens namn skulle nämnas… och det gjorde det, fast kanske inte i så smickrande ordalag som man hoppats. Exakt så här stod det:
”…och de pinsamma försöken till standup var inte ens så dåliga att de blev roliga.”
Men min kärlek till scenen övervann det, tack och lov. För jag har fått någon bättre recension efter det.
Lars Magnusson