Nyligen återsåg jag Tim Burtons utmärkta film ”Big Fish”. Den handlar om en åldrande man som går sin son på nerverna med sina färgstarka och ständigt återkommande anekdoter. Precis en sådan far har jag. Den stora skillnaden är att hans anekdoter ALDRIG går mig på nerverna, även om jag har hört en och annan ett hundratal gånger. Han är nämligen en mästare på att ”klä dem i ny dräkt” och fräscha till dem med lite nya detaljer. Inte sällan innehåller de en drastisk humor som jag är väldigt svag för. De är också dialektala på ett väldigt underhållande sätt även om folk från Lund och uppåt inte skulle begripa hälften av det som blir sagt.
Apropå fars kärnfulla användning av trelleborgsdialekten frågade jag honom i somras efter att han hade varit på en konsert med Bo Kaspers Orkester på Bjerreds Station: ”Vad tyckte du nu om Bo Kaspers?” ”Jo…eh…han hade fåed en hatt po si!” Kanske ingen lysande recension, men jag hade älskat att läsa den i Trelleborgs Allehanda. Som barn satt jag ofta i fars knä och lyssnade på hans mustiga rövarhistorier om hur det var när han var liten. Olle Björks barn-jag var en minst lika viktig pojk-karaktär i min barndom som Mio, Skorpan och Jonathan. Hans äventyr saknade visserligen drakar och elaka riddare med stenhjärtan, men var till bredden fyllda av karismatiska figurer.
Ett exempel var hans vän Butscho eller Batscho (far varierade uttalet), vars föräldrar var ”udlänningar” (gammalt trelleborgsord för invandrare), och kom från en kultur där andar och spöken, i allra högsta grad, var en del av verkligheten. Butscho brukade be min far hålla honom sällskap då han skulle hem på kvällen eftersom han tvingades cykla förbi kyrkogården där ”spöken ofta sprang ut, skrek BU och drog i pakethållaren”. Det hände tydligen bara när han cyklade ensam. Han hade också en vän som hette Roland Jönsson, men som kallades Albin ”eftersom hans farfar hette så”. Periodvis fick han också heta Kerstin eftersom han hade långt hår. Hursomhelst bodde han hos sin mormor som var ”en av Trelleborgs mest folkilskna kärringar” och som satte skräck i barn som hon jagade bort, svingandes en piasavakvast, om de kom för nära hennes hus. Vid ett tillfälle följde far med Roland/Albin/Kerstin hem för att leka. Han var tvungen att klättra in genom fönstret till vännens rum för att undvika en omild kvastbehandling och när R/A/K skulle äta blev far dessutom tillsagd att krypa under sängen. ”För säkerhets skull”, som vännen sa. Nu visade det sig att Roland/Albin/ Kerstin var en lömsk typ med minst en räv bakom varje öra. Ty under sängen hörde min far plötsligt honom säga: ”Du, mormor…Ja’ e’ litta rädd. Ja’ tror att dar e’ nån unger min säng… Kan du gå å kolla!?”
Hur det slutade vet jag faktiskt inte, men det spelar liksom ingen roll. Leveransen är liksom poängen.
I våras satt jag i fars kök, något dyster eftersom vi hade varit tvungna att låta vår älskade katt, Lakrits, somna in. Även far sörjde Lakrits och stämning var något mörk, men så ljusnade han plötsligt och frågade om jag hört om katten, udlänningen och Allan Borg. ”Inte vad jag kommer ihåg”, svarade jag, och far satte ner kaffekoppen och berättade: ”En man – ja’ tror han va’ från Jugoslavien – hade fått jobb på Gummifabriken här i Trelleborg i början av 70-talet. Han kom bra överens me’ sina jubbekompisar (arbetskamrater), men han hade svårt att göra sig förstådd och begrep ente många svenska ord. Ett ord hade jalla fall satt sig å de’ va’ ”katt”. De’ heter kanske nåt liknande po jugoslaviska. Orsaken ti’ att ordet katt hade fastnat var att han va’ sambo me’ en. Nån fru hade han ente å katten va’ hans allt. Jubbekompisarna frågade ofta om katten och fick korta rapporter som: ”Katt bra!” En dag blev svaret i stället: ”Katt sjuk!”. Han så’ rent bedrövad ud och jubbekompisarna klappa’ han po axeln å sa: ”De’ blir nock snart bra igen!”. En vecka gick och han så’ ännu eländi’are ud. ”Katt mucket sjuk!”, sa han och kompisarna så’ hur lissen han va’. Dom sa ti’ han att han nog borde gå ti’ Allan Borg. Han tackade för tipset i tron att Allan Borg va’ veterinär och han sprang som en gasell dit med sin älskade katt. Allan Borg, som i själva verket var kommunjägare, to’ me’ katten till sitt garage och sköd den me’ ett hagelgevär så det dånade mellan väggarna” och kom sen ud med katten som hängde som en lase i handen och lämnade den till den stackars mannen.”
Jag tror att far trodde att anekdoten skulle lätta upp stämningen där vid köksbordet. Han trodde rätt. Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig. Han levererade igen, Olle Björk – anekdotkungen.
DANIEL BJÖRK