Det kom ett spännande brev från en läsare. (Tack!). Det var några sidor från en brottsanmälan om en våldtäkt där en kvinna vid namn Hanna skriftligen anmälde sin granne för våldtäkt år 1899. Även om det nu gått många år tänkte jag beskriva händelsen anonymt då det kan finnas släktingar i rakt nedstigande led till de inblandade.
Det sirligt handskrivna brevet från Hanna inkom till kronolänsmannen sommaren 1899. Hon hade tagit mod till sig att för våldtäkt anmäla sin granne, ”åbon Nils”. Hon skrev om händelsen att Nils ”med våld och emot min vilja våldtagit mig, därvid mitt högra ben blef avbrutet”. Till stöd för sin anmälan namngav hon två vittnen, drängen Johan och smeden Ola.
Själva händelsen ska ha inträffat en kväll i mars samma år och Hanna hade fått men för livet. Inte bara själsliga utan även fysiska då hennes brutna ben tydligen inte läkt ordentligt utan hon fortfarande haltade då hon skrev sin anmälan nästan fem månader efteråt.
Jag har försökt att få historien verifierad genom att söka något slags notering i samtida dokument. Men ingenstans i kyrkoböckerna för 1899–1900 finns någon notering om anmälan eller utdömt straff.
Alla personer är relativt lätta att identifiera förutom själva gärningsmannen Nils. Det fanns nämligen tre personer med samma namn i den aktuella byn. Men med den titeln stämmer endast en man. Den ensamstående 33-årige åbon Nils. Han hade tagit över gården efter sin far något år tidigare och hans föräldrar och yngre syskon bodde fortfarande på gården.
Det ena vittnet, drängen Johan, flyttade året efter till en grannsocken. Johan var dräng och tidigare arrendator i den aktuella byn, men i och med flytten blev han jordbrukare med egen gård. Var kom de pengarna ifrån?
Det andra vittnet, smeden Ola, bodde i grannbyn med hustru och fem barn. Ola och hans familj bodde kvar i många år.
Vid denna tid gällde 1864 års lag. Våldtäkt preskriberades efter sex månader och lagtexten löd: ”Tager man qvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne öfvar otukt, eller tvingar man henne dertill genom hot, som innebär trängande fara; varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick qvinnan af den gerning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år: ljöt hon deraf döden; miste gerningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.”
Här kan noteras att Hanna anmälde händelsen efter ca fem månader och att hon i sin anmälan använde nästintill ordagrant lagtexten. Hon har kunnat lagtexten och säkert grunnat länge innan anmälans skrevs, strax innan brottet hade preskriberats.
Gärningsmannen Nils kunde vänta sig en längre fängelsevistelse med straffarbete i tio år eller mer (upp till livstid) eftersom Hanna blev skadad av händelsen. Straffarbete vid nån av fästningarna i Varberg, Carlsten (på Marstrand) eller i Landskrona var ofta liktydigt med dödsstraff genom arbete och dålig/obefintlig mathållning.
Hanna var i sextioårsåldern när brottet inträffade och hon och maken bodde kvar i byn livet ut. Även den anklagade Nils bodde kvar i byn. Något år senare gifte sig Nils med Agda från grannbyn, samma grannby som smeden Ola bodde i. Nyblivna hustrun Agda bör haft vetskap om den tuffa anklagelsen som Hanna gjort till kronolänsman. Skvallret gick säkerligen lika fort då som nu. Ändå blev det lysning och äktenskap och flera barn föddes i denna familj under tidigt 1900-tal. Någon frånvaro för Nils pga fängelsestraff finns inte noterat i kyrkoarkiven. Det kan finnas mer uppgifter i domböckerna om fallet nådde dit, men då som nu gällde att det ska finnas så mycket bevisning att det är troligt med fällande dom för att brottet ska tas upp i domstol.
Med hänsyn tagen till att jag inte kunnat hitta någon dom mot Nils har jag låtit alla inblandade förbli anonyma. Nils må få vara oskyldig till motsatsen bevisats, men anklagelsen fick de inblandade parterna leva med i flera decennier, sida vid sida i samma by.
Text: Anette Blidberg
Bild: Anders Blidberg
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>