Morgonen är vykortsvacker efter en polarkall vargavinternatt. Varje andetag blir ett rökmoln och fjorton minusgrader biter mig hårt i kinden där jag går genom den knäpptysta kylan mot brevlådan för att hämta Handbollsbladet…,förlåt, Kristianstadsbladet. Jag stannar framför ytterdörren och ögnar snabbt över den sportspäckade framsidan och finner en liten rubrik om Vargen. Den som nu blivit nordskånsk och lufsar runt och spontanbiter de däggdjur som hamnar i dess väg. Jag har ännu inte träffat på våra katter nu på morgonen och fruktar en stund att de avnjutits av vargskrället under natten.
Tjäle, lathet och tidsbrist hindrar mig att gräva en varggrop på studs. I stället slänger jag in tidningen i hallen och går med frun mot stallet där vattenledningarna traditionsenligt har frusit. Jag riktar en värmefläkt mot vattenrören och märker då att stallet är fläckvis strömlöst. Lamporna i taket lyser lydigt men i sadelkammaren är det beckmörkt och strömuttaget jag vill använda totalvägrar att el-leverera. ”Det här fixar jag!”, säger jag krystat muntert till min fru utan att riktigt tro på det själv.
Jag lyser med min telefon på ett gäng säkringar och är beredd att knuffa upp en nedslagen dylik, så som jag har sett riktiga män, som Ransed Lennso (hrm…), göra då och då (kände att det var länge sedan min anonyme vän nämndes). Då visar det sig att hela gänget befinner sig i det fungerande läget men jag testar ändå att slå ner och knuffa upp alla utan att ens en gnutta ström gör comeback i rummet. Nu är det jag som känner mig nedslagen. Det finns dock ett visst hopp om att lösningen gömmer sig i förrådet där andra säkringar bor i ett litet skåp. Andra säkringar som på något vis har med stallet att göra trots att de finns i en annan byggnad.
Jag pulsar mot förrådet, sicksackandes mellan misstänkta vargspår i den gnistrande snön och möts av en glad rad säkringar i rätt läge. ”Tosselilla”, tänker jag högt och går tillbaka till stallet och temporärlöser elbristen med förlängningssladd till fungerande uttag. Jag känner mig ändå lite småhändig då jag går tillbaka mot boningshuset.
Väl inne igen laddar jag kaffekokaren för att förse mig och hustrun med den där välförtjänta koppen efter både hästutsläpp och mitt krävande el-projekt. Jag trycker på kaffekokarstartknappen och ingenting händer. Det lysande röda skenet i knappen lyser med sin frånvaro och kokaren står skamsen och tyst. En kaffekokare är tämligen handfallen utan el och duger på sin höjd som tillhygge vid eventuell vargattack i köksmiljö.
Som ni säkert redan har räknat ut är jag, milt uttryckt, inte överdrivet el-vis. I själva verket lider jag av el-komplex eftersom jag är uppväxt med två elgiganter i familjen. Min far har varit elektriker i fyrtio år och min lillebror, som faktiskt är lite av ett sladdbarn, har pillat med el i tjugo år. Mina el-färdigheter kan nog närmast beskrivas som el-ändiga jämfört med mina el-händiga släktingars.
Hursomhelst har jag förstånd nog att begripa att vårt nuvarande elfel sitter bakom den där gravallvarliga luckan på husets utsida. Svårt kaffesugen iklär jag mig en slarvigt tunn jacka och extremt ofodrade foppatofflor, i vilka snö kryper in genom lufthålen, och ställer mig handsklös och börjar fumla med den chockkalla plåtluckan. Till slut glider den upp och jag möts av klassiska elproppar modellen kraftigare. I mobilskenet granskar jag dem noggrant för att se om den lilla pluppen på proppen har hoppat av (elektrikerjargong…). Ingen plupp ser ut att ha lämnat sin propp så jag stirrar lite mer intensivt och tycker mig då kunna se att en av dem sitter lite på sniskan. Jag skruvar ur proppen och ersätter den stukade säkringen med en fullt frisk som står i en liten låda med två lika fräscha kollegor. Då jag skruvar i proppen igen slår det ut en liten kär, blå blixt vid pluppen som förskrämt hoppar av säkringen vars livslängd måste sägas blev rekordkort. Jag gör om proceduren och även nästa säkring lämnar jordelivet omgående. Endast en kvar. En oro slår sig ner i magtrakten. Ynkligt ser jag mig om efter min far och bror men inser att de bor i Trelleborg. Jag funderar en stund på att ringa Ransed Lennso men det är fortfarande tidig morgon och gud vet att han behöver all skönhetssömn han kan få.
Stelfrusen som en fiskpinne skyndar jag in till min närmaste granne, min granne svärfar, som försäkrar att han har fler säkringar och att jag gärna får plocka på mig några. Jag återvänder i samma fotspår för att minimera snöflödet in i foppatofflorna, sticker in huvudet i det nu nedsläckta huset där resten av familjen stearinljusmyser vid köksbordet och ber dem slå ifrån allt som är eldrivet, från mobiltelefoner till eltandborste. Med knallröda, köldstumma fingrar skruvar jag sedan i ännu en säkring medan jag innerligt hoppas att svärfars säkringar har lite mer muskler. Genom ytterdörrens frostade ruta ser jag ett sken från köket och hör samtidigt ett klassiskt jub-el (häpp!) från familjen när elen återvänder till Drakaberga.
Manligt mallig glömmer jag snabbt att jag nyss frös som Fritiof på Frösöns fräkniga fru (nypåhittad svordom som med fördel kombineras med verbet frysa i preteritum) och hetstrycker kaffekokarkontakten i eluttaget.
Till kokarens hemtrevliga gurglande sätter jag mig sedan och klappar en ouppäten katt medan jag läser att Vargen nu siktats i Hästveda.
Skönt. Då slipper jag ta tag i det där varggropsprojektet.
Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:
danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>