I den lilla 3:an på Hovslagaregatan vaknar lillebror tidigt. Som vanligt. Det är lördag morgon och utanför lägenhetens fönster råder decembermörker. En tapper lyktstolpe lyckas kasta ett svagt sken genom rutan. Ett sken som bildar ett fönstermönster på rummets ena vägg. Precis utanför ljusmönstret hänger en färgglad klocka. I dunklet är den snarare grå.
Om han anstränger sig kan han se att visarna står lodrätt i en linje. Han är ganska säker på att det betyder att den är sex och att han borde sova vidare men tusen tankar har redan börjat snurra och en längtan pirrar i hans lilla kropp. Han stannar kvar en stund i sängvärmen och kramar sin lilla kudde. Den där med örngottet med elefanterna på. Det slitna mjuka favoritörngottet som är som skönast precis innan mor slänger det i tvätten.
Lillebror klättrar försiktigt ner från våningssängens överslaf. Vill inte väcka storasyster som gärna sover länge när tillfälle ges. Golvet känns kallt mot små barfotafötter och pyjamasens högerbensresår har glidit upp över vaden. Han tassar fram till fönstret, ställer sig på tå och ser ut över den frostkalla morgonen. Det gnistrar i gräset närmast lyktstolpen och frusna cyklar står på rad i cykelstället som dystra hästar utanför en saloon. Elementet jobbar på och värmer hans lilla mage där han står. Grannhuset sover hårt med blundande fönster. Plötsligt tänds en brandgul adventsstjärna i ett köksfönster. I skenet ser han snälla tant Emma. Tant Emma som går så dåligt och måste vara minst hundratio år och som har roliga barnbarn från Malmö. Lillebror böjer sig ned, sticker kontakten i uttaget och genast sprids ett lika magiskt julsken i hans fönster. Han håller andan då storasyster fnyser till i sömnen. Hyacinten i den röda julkrukan har slagit ut och han begraver näsan bland de vita blommorna. Dofterna är nästan hisnande och en lyckoilning klättrar som en snabbfotad spindel längs hans lilla rygg.
Lillebror älskar julen över allt annat. Mer än godis, mor, far, storasyster och superhemliga kärleken Madicken tillsammans. Han kanske inte riktigt tror på jultomten längre, ett visst tvivel har i alla fall börjat gro, men han tror på julen. På chokladkalendern, på Lucia, på de fina sångerna, på Arne Weise, på Kalle Anka, på önskelistor, klappar, dofter och alla tusen juleljus.
Han vänder sig om, smyger skickligt mellan utspridda legobitar, bilar och barbiedockor och lämnar sovrummet. I hallen tvekar han en stund. Om han tänder kan strömbrytarklicket mycket väl väcka en lättväckt mor och lillebror vill ha sin vackra morgonstund för sig själv, åtminstone en liten stund till. Om han inte tänder måste han passera den stora hallspegeln i mörker och då finns det risk att spöken visar sig i spegelbilden. Det har kompisen Dennis berättat.
Han väljer mörker, vänder bort blicken och skyndar med kaninungehjärtslag förbi spökspegeln och vidare in i vardagsrummet dit spegelspökarmar inte når.
Den nya heltäckningsmattan är skön för kalla fotsulor och ljuvlig julig grandoft möter honom två steg in i rummet. Näsan dirigerar honom mot granen och han finner snart den lösskruvade lampan. Efter några vridningar tänds julgransljusen och en overkligt glittrande färgprakt nästan sticker i ögonen på honom. Lyckoilningen återvänder och lillebror blundar och tänker att det inte kan vara sant att julen är på väg. Det är liksom för bra. Försiktigt öppnar han ögonen och jo, det är faktiskt sant. Han står faktiskt framför en underbar gran och känner med stortån på en av många julklappar med hans namn på.
Han slår sig ner framför högen och ägnar sig åt en stunds ytterst försiktig klappklämning. Att undvika presentpappersprassel är en svår konst och det sista han vill är att bli påkommen mitt i det kriminella klämmandet. Lillebrors hökögon söker efter klappar inslagna i blågult papper med käpphästar på. Då vet han att de är köpta på ”Mattssons”, leksaksaffären, och kan omöjligt innehålla något praktiskt, mjukt och tråkigt.
Ett plötsligt ljud från föräldrasovrummet får honom att avbryta tvärt. Han backar bak och slår sig tyst ned i den gröna fåtöljen på lagom granavstånd och bemöter sin mors morgonruffsiga uppenbarelse med ett ”här sitter jag långt ifrån klapparna och tittar på granen-leende”. Mor böjer sig ner och kramar lillebror med vissa besvär. Det bruna plyschnattlinnet stramar mot hennes melonrunda mage där lillebrors lillebror bor. En liten bror som snart ska få ärva hans titel och samtidigt ge honom en ny.
Lillebror och mor har sina lördagsrutiner och vet nu vad som gäller. Mor går ut i köket, startar den redan laddade kaffebryggaren, brer mackor och blandar Oboy till lillebror som samtidigt startar TV:n där Gomorron Sverige med Lennart Hyland snart börjar. Han smyger sedan in i sovrummet där far fortfarande sover och hämtar mors sovvarma täcke och kuddar som han bullar upp i soffan. Mor kommer in med frukostbrickan och tänder ett stearinljus på soffbordet. En härlig stearindoft når genast lillebrors julkänsliga lilla nos. Tätt intill mor sitter han sedan med Oboymustasch, tuggandes herrgårdsostmacka och njuter av sista julen som minsting. Och väntar på Hacke Hackspett medan den trevliga gubben som inte har ett enda hårstrå på huvudet sjunger: ”Gomorron Sverige, tingelingeling”.
Juletid 2017
Lillebror blev storebror, tonåring, vuxen, make och far. Med ansvar, skäggväxt, huslån, vinterdäcksångest, migrän, borde träna-stress och grå tinningar. En tråkvuxen som saknar lillebror och hans julförtjusning som gradvis bleknat med åren. Men då granen står grön och grann i stugan och jag sticker näsan i en hyacint finns han där igen. I sin lilla pyjamas. Och en lyckoilning klättrar som en snabbfotad spindel längs min rygg.
God Jul, vänner!
Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:
danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>