Under andra världskriget var bristen på bränsle stor i Sverige och det gällde att ta tillvara alla resurser. Samtidigt var det många som behövde arbete och dessa förutsättningar gjorde det möjligt att bryta torv.
Oscar Olsson i Simontorp startade 1942 tillsammans med sina svågrar Einar och Malte Svensson upp företaget Olsson & Svensson torvindustri som bröt torv på Store Myr i Tockarp, några kilometer norr om Glimåkra.
Möjligheterna till vinst verkade goda för priset låg på 50 kr/ton torkad torv. För att komma igång fick företaget ett statsbidrag från statens bränslekommission på 6 432 kr och 80 öre. Som motprestation för bidraget var man ålagd att producera t.ex. 2 000 ton torv 1944.
Bidraget täckte en stor del av prospekterings- och dikningskostnaderna för att komma igång. För att bygga maskiner och komma igång tog Oscar dessutom ett banklån på 10 000 kr, en stor risk under beredskapstiden. Myren i Tockarp var på 14,4 hektar och arrenderades på 10 år. Med hemmabyggda lösningar konstruerades en 430 m lång arbetslinje med linbanor och smalspårig järnväg. Den viktigaste maskinen var ett bränntorvverk som köptes in från Långebro mekaniska verkstad i Kristianstad för 11 196 kr.
Processen var primitiv. En elevator lyfte upp torven ur gropen, men all torv måste skäras loss för hand och skyfflas på elevatorn. I torven fanns även en hel del uråldriga timmerstockar och liknande som kunde göra arbetet besvärligt. När torven kom upp pressade maskinen ihop den till meterlånga torvstycken. Dessa skars i tre delar och lades på en linbana som förde ut dem på torkningsfältet. Där lastades de av och ställdes i ”kuttar” för torkning. Kvinnor och ungdomar fick ofta utföra arbetet med att ”kutta töre”, d.v.s. vända på torven så att den torkade bra. När torven var torr lastades den på en lastbil i stora lådor och kördes till järnvägsstationen i Glimåkra där företaget hade en egen kran uppställd för omlastning till järnväg.
Torvbrytningsmaskinen drevs av gengas, och när gropen var tömd vinschades hela torvbrytningsmaskinen framåt av egen kraft. Gengasmotorn drev även linbanan och till och med lastbilen som körde torven. Bensin var i princip förbehållen militären. När man kör på gengas eldar man med ved, eller torv, i en tank och förbränningsgaserna kan sedan driva en ombyggd bensinmotor. Maskinerna var besvärliga och det hände ofta att de var svåra att få igång. Första året (1942) skars 725 ton torv som kunde säljas för 25 800 kr. Detta var mycket pengar men det mesta gick åt till löner då man hade 28 anställda under sommarhalvåret. De anställda fick 29 kr/1000 bitar upptagen torv, vid driftavbrott på maskinerna (vilket lär ha hänt ofta) istället 1,19 kr/timme. Arbetarna använde egna skyfflar, yxor m.m. men fick 8 kr/arbetslag och vecka extra för detta. Uno Ahlin har berättat att hans far Bernt Ahlin fick ihop 25 kr/dag medan han själv som nioåring kunde tjäna hela 6 kr om dagen.
Året därpå (1943) utökades verksamheten med ytterligare en torvmaskin som kostade svindlande 23 173 kr. Antalet anställda utökades till 39 och man bröt torv för 50 000 kr men hade 45 000 kr i kostnader. Verksamhetstoppen kom 1945 då 43 män och 27 kvinnor förutom ägarna varit sysselsatta i 220 dagar på mossen med att bryta 2 200 ton torv. Verksamheten gick för ägarna nätt och jämnt ihop sig, men många fick en välbehövlig lön under krigsåren. Efter kriget sjönk efterfrågan på torv och verksamheten tynade sakta bort för att upphöra helt 1950. Än idag kan man se de enorma schakten i myren.
Text: Anders Blidberg
Bild: Simontorps gårdsarkiv, okänd fotograf
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>