Detta hände sig på den tiden då jag var ung, rebellisk och kriminell. På så vis att jag vägrade betala tv-licensen.
En mörk och regnig höstafton ringde det på dörren till min sorgliga lilla etta. Jag reste mig försiktigt ur soffans liggläge och smög som en indian fram mot dörren, undvikandes golvplankor med knarr. Mitt hjärta slog kaninungesnabbt och jag höll andan då jag försiktigt förde undan det lilla locket framför titthålet. Utanför tornade en gigantisk skugga upp sig och fyllde hela trapphuset som om ett svart mardrömskt åskmoln hade klurat ut portkoden och nu svävade framför min dörr. Att molnet hade ett myndigt skägg och bar en pärm var allt jag hann skönja innan jag förskräckt ryggade tillbaka in i min smala hall. Jag förbannade att jag inte hade skruvat ner volymen till tv:n där Magnus Härenstam nu nästan skrek med sin genomträngande nasala stämma: ”Go’dagens, go’dagens, go’kväll och välkomna till Jeopardy!”. En ny ringsignal skar genom min lägenhet och isade mitt blod då jag långsamt backade tillbaka till soffan där jag skakad slog mig ner och bad till alla tänkbara väsen att åskmolnet skulle sväva vidare till någon annans adress.
Min dittills mest skrämmande upplevelse.
I förra veckan var jag på Emporia.
Det var en sån där solig oktoberdag då man nästan tycker hösten är okej. Vi hade bestämt oss för att besöka Titanic-utställningen i Malmö och sneddade därför genom Skåne i vår lilla bil och landade till slut i Hyllie-området där utställningen skulle äga rum. Vi var tidigt ute och bestämde oss därför för att ”gå en sväng” på Emporia som slumpen hade placerat intill utställningslokalen.
Jag stannade bilen framför en bom som fick resning då jag pillade på en biljettknapp. Med biljetten tryggt i fickan parkerade vi sedan framför en av många entréer och gick frivilligt in i gapet på det kolossala monstret som svalde oss girigt. Omgående möttes vi av de där människoliknande varelserna som står vid ståbord och tycker att man har fel telefon och abonnemang. Vi undvek ögonkontakt och kastade oss på första bästa rulltrappa och rulltrappade oss upp mot okänd våning.
Barn och fru placerade mig på en trendig jättebänk utan ryggstöd och försvann sedan för att köpa födelsedagspresenter till mig. Jag fick i uppgift att telefonledes samordna ett lunchmöte med vackra släktingar som också skulle gå på utställningen. Väntandes på samtal från svärfar satt jag en stund och betraktade mina medmänniskor. Jag tyckte mig se en skillnad mellan mäns och kvinnors ansiktsuttryck. Hos de flesta damerna fanns något lystet i blicken och ett försiktigt leende på läpparna. Herrarna däremot stirrade snarare apatiskt rakt fram mot ingenting med blanka, lite skrämda ögon där de vallades mellan allsköns butiker. Jag märkte snart att alla som slagit sig ned (eller placerats) på bänken var just män. Män som manligt vaktade klasar av shoppingpåsar som placerats kring smalbenen. Alla utstrålade en uttråkad lättnad. Alla ville vara någon annanstans men slapp i alla fall gå i butiker.
Plötsligt pinglade min telefon. ”Vi försöker fixa bord på Vapiano på entréplan vid HM. Kom hit!” Jag vidarebefordrade meddelandet till min familj och reste mig för att ta rulltrappan ner. Det visade sig att just den rulltrappan inte fanns. Istället irrade jag runt på min våning och hittade till slut en trappa utan rull som tog mig till våningen under. Där fanns en rulltrappa till fel entréplan, visade det sig. Det fanns tydligen flera. Illa till mods hoppade jag på en random rulltrappa och åkte mot okänt mål. Den mardrömslika känslan som uppstod då man som barn blev av med sina föräldrar i folksamlingar gick som en rysning genom kroppen på mig. Dessutom började min mage tjata om mat. Efter ytterligare en stunds hysteriskt irr uppenbarade sig en info-disk dit jag skyndade med bestämda steg bara för att upptäcka restaurangen tjugo meter bort.
I entrén stod en livstrött madam och stack ett kort i handen på mig. ”Du gör dina beställningar po de’!” sa hon surt då hon såg min förbryllade min. Jag fann snart mina nära och kära och gick genast bort och beställde en pizza till min son och fick med mig en ”Din mat är klar-manick” från pizzabagaren. Frun stod då redan i en av sex köer till pastarätterna.
Tiden gick, manicken surrade och sonen både fick och åt sin pizza. Efter en halvtimme kroknade frun i kön och jag tog över hennes plats och stod som nummer fem i kön och led av svår hunger. Magen kändes som om tarmar och lever blivit ovänner och nu brottades för fullt därinne, högljutt påhejade av mjälte, njurar och bukspottkörtel: ”Slagge, slagge, slagge!”.
Tjugofem sekellånga minuter senare fick jag äntligen beställa min mat som provocerande muntert tillagades mitt framför näsan på mig av en yngling som då och då jonglerade med sin stekspade på ett sånt vis att jag fick lust att boxas. När maten slutligen stod klar på disken och jag sträckte mig efter tallrikarna med skakande händer sa ynglingen: ”Ett ögonblick!”. Därefter slösade han dyrbara sekunder på att rota fram en sån där onödig och äcklig persiljekvist som man ändå plockar bort innan man äter. ”Sådär nånting. Pricken över i:et. Smaklig måltid!” Ett lite morrande tack fick jag ur mig innan jag hastade till min utsvultna fru och dotter som satt och tuggade på sina bestick. Huruvida maten var god kan jag inte svara på eftersom den svaldes hel.
På vägen ut ur restaurangen hamnade jag i ännu en lång och långsam kö eftersom kortbetalningen givetvis strejkade. Resten av min klan gick då i förväg till Titanic-utställningen för att omgående återvända. ”Det var tydligen fullt så vi går in och shoppar en stund till!”, sa frun och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken där i kön.
För att i alla fall roa min tappre son tog vi oss till GameStop och jag placerade min förtvivlade uppenbarelse på ännu en obekväm bänk. ”Vi kommer om en halvtimme!” ljög frun i ett sms. Där och då hade jag nämligen förstått att tiden i Helv…förlåt, Emporia har egna regler. Varje minut är minst åttio sekunder och det finns inget man kan göra åt det.
Men även evigheten hade ett slut och plötsligt satt vi lyckliga i bilen på väg ut ur parkeringen. Framför oss vid den stängda bommen började plötsligt en dam backa mot bilkön och vi väjde undan med nöd och näppe. ”Vad är det för idioter?” muttrade jag och körde fram till automaten, stoppade i parkeringsbiljetten och satt redo med mitt kontokort för att betala. I displayen lyste orden: ”DU HAR INTE BETALT”. Tydligen borde jag ha förstått att jag skulle ha betalt i en annan automat och jag kände hur min puls hamrade vid tinningarna. Anna rusade då ut ur bilen, hittade automaten, betalde med mitt kort och kastade sig in i bilen. Återigen stack jag in biljetten. ”DU HAR REDAN ANVÄNT DENNA BILJETT”, stod att läsa och jag var då helt övertygad att vi aldrig mer skulle få se Drakaberga utan leva våra resterande dagar irrandes och rulltrappandes på Emporia. Förtvivlad backade idioten (jag) mot bilkön och stod och hyperventilerade vid betalningsautomaten. Då såg jag en knapp under vilken det stod: ”Tryck för hjälp”. Tårögd tryckte jag och genast knastrade en röst: ”Parkeringsbolauget, Pejtårr!”. Jag hulkade fram min lilla historia och som vore han en malmöitisk välvillig gud sa han: ”Jau ska hjälpa daj ud!”. Bommen pekade mot skyn och vi var fria.
Emporia. Min hittills mest skrämmande upplevelse.
Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:
danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>