Snark

”Jag har aldrig varit så attraherad av min man som jag är nu. Äntligen har han börjat snarka!”

Känner ni igen repliken? Troligtvis inte. Den är en ren fantasi. Ett litet önsketänkande från en ofrivillig nybörjare i snarkbranschen. 

I tre månaders tid har sovrummet mullrat av dessa gutturala lagårdsläten. När djupsömnen kickar in sker en förändring och jag förvandlas till en förkyld och astmatisk galt som sabbar vår nattsömn. Vår nattsömn? Ja, i ärlighetens namn vaknar jag minst lika ofta som Anna av hallooet. Vad är det för ett jäkla liv, hinner jag tänka innan det går upp för mig att jag är producenten. Jag försöker då somna om i framstupa sidoläge men då kroppen sedan slappnar av hamnar jag oftast på rygg igen. Som en stackars felvänd skalbagge. För några dagar sedan fick jag min första okärvänliga ”vänd på dig, du snarkar”-knuff från frun och jag förstod att vi nu går en ny era till mötes.

Jag tog mod till mig och frågade medicinskt utbildad man, en medicinman, å ”en väns” vägnar huruvida det finns något att göra då man har börjat snarka. Jag fick då veta att det är oåterkalleligt eftersom den inre halshuden blir slapp med åren (fast han uttryckte det mer sofistikerat) och att ”min vän” nu är snarkare för livet.

Min lösningsorienterade hustru har börjat prata om snarkplåster vilket jag googlade nyss. Det visade sig då att detta plåster placeras över näsryggen och inte över munnen vilket jag misstänkte. Det visade sig också att plåstret kostade åttahundrasextio kronor. Ett paket öronproppar kostar tjugosju kronor. Hmm…

Snarkspray är en annan produkt som tydligen mjukar upp den bakre delen av svalget där själva snarket oftast uppstår. Varje kväll ska man alltså komma ihåg att spraya sig i flabben (jag var tvungen, svärmor) innan John Blund gör entré. Jag ser framför mig hur detta glöms och hur Anna, mitt i natten, desperat sprayar mitt i mitt högljudda gap. Skulle man inte i stället kunna tänka sig att man forskar fram en starkare spray som håller några veckor. Och som kan flygbesprutas över särskilt hårt snarkdrabbade områden som Drakaberga, Glimåkra (eller hur, svärfar!?).

Folk har alltid varit skickliga snarkare i min släkt så det var väl bara en fråga om när det var min tur att hoppa på snarktåget. Jag minns hur mor och far ibland lyckades stafettsnarka på så vis att när mor tog ett andetag så snarkade far och tvärtom. Detta medförde att deras snarkningar flöt ihop till en enda låååång snarkning. Imponerande störigt. 

Jag har en teori som helt saknar vetenskaplig grund men som jag tror skulle kunna belönas med ett nobelpris vad tiden lider. Kom ihåg var ni läste det först!

Snarkning är en sinnrik och nödvändig kroppsfunktion som uppkom då människan fortfarande bodde i grottor och klädde sig i älg. Man ägnade dagarna åt grottväggskonst, att undvika diverse sabeltandade däggdjur samt åt att utrota mammutar. När kvällen kom samlades man kring den nya, moderna värmekällan, eld, och grymtade fram lustiga gåtor såsom: ”Vet ni varför MAMMutarna snart har dött ut?”, medan man tuggade på rötter, nötter och vildsvinsfötter. Här kommer min tes. Då grottfamiljen till slut kröp till kojs och vilade sina huvuden på en bekväm kalksten fick farfars far, en ålderstigen man i 45-årsåldern, sova en bit ifrån resten av klanen. Detta på grund av att han, sedan en tid tillbaka, utstötte underliga ljud i sömnen som tvingade alla andra att stoppa flinta i öronen. På vissa vis var dessa ljud praktiska då man nu, utan att sitta och vaka över gubben, förstod att han var vid liv. Tidigare generationer av djupt sovande grottgubbar hade ofta misstagits som avlidna och då slängts ut för att blidka rovdjuren som lystet väntade utanför grottan. Den ursprungssnarkande farfarsfadern klarade nu livhanken och genom Darwins naturliga urval blev sedan snarkning en standardkroppsfunktion och fortsatte att rädda gubbars liv i generationer.

I alla fall tills ättestupan uppfanns av en grottsläkting med sömnbrist.

Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:

danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.