När jag lyssnar på Rolf Tillmans berättelser är det svårt att missa vad han brinner för; att hjälpa människor. Framförallt barn. Han berättar om hur en resa till Kiev, tillsammans med hustrun Berit 1992, blev en ögonöppnare. Att upplevelserna under resan inte gick att komma över och att känslan av att vilja hjälpa till var omöjlig att trycka undan.
Rolf och Berit Tillman har drivit Tjernobyllägret i Broby i 24 år. Det började med en resa, två flickor, långsam byråkrati, några änglar och som Rolf själv säger ”Herrens hjälp”.
– Jag sa till Gud att om han hjälper mig så genomför vi detta och han hörde. Det var bara att köra på.
Det var egentligen Berit som efter övertalning fick med sig Rolf på den där resan till Ukraina. När paret besökte ett sjukhus efter Tjernobylkatastrofen fick de träffa barn som var missbildade, hade cancer och var döende. Deras föräldrar försökte med små medel hjälpa sina barn i den mån det var möjligt men det var långt ifrån tillräckligt under de omständigheter som rådde.
– Mammorna lagade mat på små kokplattor mitt på sjukhusgolvet och stanken & bristen på hygien var det som slog mig allra hårdast, säger Rolf. Så istället för den tänkta semestern i Polen, blev detta första möte med barnen på sjukhuset i Kiev, startskottet för parets kamp.
– På vägen till Kiel träffade vi en man i Karpaterna som sa att vi skulle starta ett läger i Sverige, men vi sa att vi inte hade några pengar. Någonstans föddes ändå ett frö där och då, berättar Rolf.
Första lägret vid Brobysjukhuset
Så fick Rolf och Berit kontakt med Nick och Tanja, ett par som drev ett center för gatubarn. Nick och Tanja blev Rolf och Berits bro mellan Sverige och Ukraina. Barn från barnhemmet fick möjlighet att komma till Broby för det första sommarlägret, som startade 1995 med små medel.
– Vi fick tillgång till annexet vid Brobysjukhuset och lokalerna var helt tomma från början. Det var bara att börja släpa dit sängar och madrasser. Den största utmaningen var att få ihop pengar men så ställde Pingstförsamlingen upp genom att bli ekonomisk förening och sen började bollen rulla, berättar Rolf.
Fadderfamiljer håller kontakten
Barnen som kommer till lägret idag kommer från familjer där alkoholism, arbetslöshet och fattigdom är mycket vanligt. Varje år delar föreningen ut matpaket och andra förnödenheter. Då får man genom socialtjänsten i Ukraina kontakt med familjer och etablerar en kontakt. Utifrån dessa kontakter väljs barn ut för chansen att komma till Sverige en månad. Det blir gemenskap, musik och glädje- en tid att lägga det svåra livet åt sidan och för en stund ”bara få vara barn”.
– Men det var viktigt för oss att det inte blev något kortvarigt sätt att visa barnen himmelen för att sedan skicka dem tillbaks till helvetet, säger Rolf. Varje barn får efter lägrets slut en svensk fadderfamilj och Rolf är noga med att hålla kontakten så tät som möjligt med familjerna i Ukraina.
– Vi har hittat så många fina ungdomar och hjälpt dem med utbildning. Flera har varit så duktiga att de fått stipendier till högskola. Utbildning är jätteviktigt för dessa barn.
Jubilerar nästa år
Så är det alltså 25-årsjubileum nästa år. Då vill Rolf att det ska bli en riktig fest, kanske med familjer som varit med i början av denna enorma resa.
Rolf beskriver en känsla av sorg, men också hopp när lägret är över varje år.
– Vi ger ju barnen en livlina, en fadder. Vi visar också att det finns ett annat liv, en annan väg att välja. Vi ger barnen hopp om en bättre framtid, säger han.
Nu finns det mellan 60 och 70 faddrar i Sverige. Det är lika många livlinor, eller änglar som Rolf säger. I mina ögon är Rolf och Berit verkligen just änglar. Och paret välkomnar fler att vara med och stötta verksamheten.
– Kom på ett möte, eller ett öppet hus under lägret! Vi behöver alla krafter vi kan få, säger Rolf.
Han erkänner att tankarna om att börja trappa ner börjar smyga sig på.
– Jag fyller 73 år och har varit i Ukraina över 50 gånger, skrattar han. Det börjar bli dags att trappa ner snart.
Men att sluta helt ligger inte i några nära planer.
– Det blir kanske musikläger eller något lite mindre, men först nästa års 25-årsfirande. Det ska vi absolut ordna, avslutar han.
Text: Elin Sohl
Foto: Mikael Persson (MiP Media)
]]>