Marre sjunger i band, målar och skriver böcker
Säkert har alla barn haft en framtidsdröm. Marre Wirén växte upp i Dihult, en del av Diö, och hennes dröm var antagligen rätt ovanlig för en åttaåring på 1950-talet.
– Jag skulle leva ett spännande konstnärsliv, måla och skriva och skapa musik. Men något kom emellan, kanske var det livet.
60 år senare ser hon att drömmarna till slut blev verklighet.
– Ja, det tog bara lite längre tid än vad jag trodde!
Att samtala med Marre Wirén i Älmhult är spännande. Man far mellan tidsepokerna, får ingående skildringar av hur livet såg ut på 1950-talet – eller varför inte på 1970-talet. Humor finns så det räcker och blir över. Men också den svärta som behövs för att göra livet intressant.
När Marre skildrar en åttaårings tankar i Dihult i mitten av 1950-talet uppstår ren och skär läslust. Framtidsdrömmarna finns i debutboken ”Ellas dotter”.
”Först måste jag gå färdigt och sluta skolan men sedan skulle jag ta mig direkt ner till Paris. För det var där, och bara där, som jag kunde få den rätta inspirationen. […] Målarlådan hade jag ju redan och jag skulle säkert få låna mammas basker. Jag skulle klä mig i svart och ha en lång färgglad halsduk om halsen. Jag skulle börja röka och köpa ett långt cigarettmunstycke, jag tyckte det såg otroligt tjusigt ut.”
Jo, det fanns drömmar om något annat. Men så kommer den där okuvliga verkligheten med i bilden. Det blir inte som man vill. Föräldrarnas skilsmässa tog Marre hårt. Den älskade pappan, konstnären, krigsflyktingen från Norge, försvann ur vardagen.
– Jag bar det här med mig ända tills jag själv började måla. Men det tog tid. Det var precis som om mina drömmar inte började förverkligas förrän jag fyllt 60, konstaterar hon.
Hon hamnade inte i Paris. Men efter en tid som postflicka på Ikea, där hon dagligen delade ut post till Ingvar Kamprad, befann hon sig i alla fall i Malmö. Där träffade hon så småningom musikanten Arne, en minst sagt viktigt pusselbit i tillvaron.
– Oh ja, vi gifte oss 1982, skilde oss och gifte oss igen 2011. Där kan man prata om riktigt bra återvinning, säger Marre med ett skratt.
Efter 25 år i den skånska metropolen återvände Marre till Småland. Hon blev civilanställd hos polisen i Älmhult och efter pensionering började det hända saker – gamla drömmar väcktes till liv. Och man behövde kanske inte resa till Paris för att göra dem levande?
Marre började måla. Först en svit på 27 tavlor med en rödklädd flicka i lokala miljöer. Flickan är förstås Marre själv.
– Jag målade av mig minnena, det var så skönt, alla grubblerier försvann.
Hon fick ställa ut tavlorna på biblioteket i Älmhult och det är garanterat 27 tavlor som hon aldrig kommer att sälja. Och så började hon skriva med stöd av tavlorna, varje bild berättade en historia. Långt senare blev resultatet debutboken ”Ellas dotter”. Det är en historia om seder och bruk och människorna i en liten by och en handfull väldigt stora drömmar.
– Boken handlar om de första 14 åren av mitt liv. Del 2, som jag håller på med just nu, sträcker sig fram ytterligare 15 år. Och sedan håller jag på med ännu en bok, historien om skalden på ön i Möckeln. Det projektet är så spännande så att det pirrar i hela kroppen. Nästan som ett detektivarbete…
I 21 år bodde han där, Hans Sophus Vodskov, på Kullön i Möckeln. Skald, filosof och kulturpersonlighet från Danmark. Marre har samlat berättelser, hon har fått tillgång till brev och lägger ett pussel runt en fascinerande historia. Om ett människoöde och de kvinnor som omgav mannen som satt på sin ö och sjöng om nätterna.
– I dag har ön bytt namn, den kallas ”Skaldens ö”, och jag vill verkligen dokumentera den här historien, säger Marre.
Att vara gift med en god gammal musikant sätter förstås sina spår. Men att vid 69 års ålder sjunga i tre band är nog överraskande till och med för flickan med alla drömmarna.
– Det är otroligt roligt. Att göra musik tillsammans med andra är något speciellt.
I gruppen ”Old Time Friends” sjunger hon den äldsta formen av countrymusik, med stämmor som kräver sin röst. Bandet ”Bäst Före” spelar skånska visor och 50-talsschlagers. ”Återlåtarna” är en högst flexibel grupp där alla, i sann musikalisk anda, får vara med.
– Det vore roligt om folk ville komma och lyssna på oss i ”Old Time Friends” på Urania i Diö den 14 januari. Det är ett arrangemang för medlemmar i PRO Diö/Liatorp. På den scenen sjöng min far ”Varför skola människor strida” efter kriget. Jag fick göra samma sång långt senare på samma plats. Det var som att sluta en cirkel.
Och om man sluter en cirkel i Marre Wiréns liv beskriver hon det bäst själv:
– Min barndomsdröm har blivit verklig. Det tog bara lite längre tid än vad jag trodde.
Text och foto: Lasse Lindell
]]>