hos en självhushållande granne i lilla Rephult
Vi hittar henne i höstens digra utbud av kurser i Älmhults kommun. Jenny Syrén pratar om självhushållning, att ta till vara skogens resurser i form av bär och svamp, allemansrätt, att hålla höns och att göra sin egen tvål.
Det är inte utan att man blir nyfiken. Vem är det? Svaret finns i Liatorp, och vi får ett möte som verkligen ligger i tiden.
Hon är på väg. Engagerade människor är alltid det. Huset i Liatorp med inspirerande odlingar i en härligt vildvuxen trädgård är sålt. Jenny Syrén och maken Henrik siktar mot drömboendet på en gammal gård utanför Virestad. Fast den ska förstås först renoveras. Hönsen har redan flyttat, vaktlarna likaså. Och gåsen som dök upp helt oinbjuden fick följa med.
Det här handlar om en livsstil som blir allt mer aktuell, eller hur?
– Jo, det är sant. Jag fick intresset för detta med hållbarhet, att ta till vara de resurser som finns, redan hemma i min barndomsby Rephult. Där bodde en fantastisk äldre kvinna som var i stort sett självhushållande. Och jag lärde mig mycket av henne.
Hennes egen familj var skogsmänniskor och idoga svamp- och bärplockare. Sådant sitter i…
– Ja, den hemgjorda lingonsylten är oslagbar, konstaterar Jenny Syrén.
Kunskapen kommer från många håll och kanter. Hon gick estetiskt gymnasium i Älmhult med inriktning på konst och formgivning. Målar gör hon fortfarande. Jenny arbetade som ”merchendiser”, alltså med marknadföring av olika varumärken och så blev det studier i inredning och bostadsutformning samt byggnadsvård vid Linnéuniversitetet i Växjö.
– Det har jag verkligen glädje av nu, när renoveringen av en gammal släktgård påbörjas, säger hon.
Ändå är det ”den gamla kunskapen” hon vill förmedla i kurser och diskussionsgrupper. Det som var allmängods i tidigare generationer, men nu måste läras om på nytt. Att safta och sylta, plocka svamp, odla sin egen mat, hämta sina frukostägg från egna höns…
– Jag funderar ofta på vad vi egentligen stoppar i oss. Och tänker mycket på vad vi egentligen behöver och hur vi använder saker och ting, berättar hon.
Jenny Syrén är absolut ingen fanatiker. Hon verkar att hylla idén om att ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Behöver jag verkligen det här? Måste jag köpa allting nytt? Vad kan jag ta vara på av det som finns runtomkring mig? Det finns tonvis av fin mat ute i våra skogar, påpekar hon.
– Att vara nyfiken, att våga prova på och ta steget till förändring är väldigt positivt. Det handlar egentligen bara om ett annat sätt att tänka.
Ett exempel hon gärna framhåller är intresset för att ha en egen hönsgård. En stark trend som inte är omöjlig ens inne i ett tätbebyggt samhälle. I Älmhults kommun får man ha fem hönor, utan tupp. Men dispens finns att få om grannarna hänger på.
– Ja, här i Liatorp har vi haft hönor, vaktlar, ankor och kalkon – och en gås som flyttade hit av egen vilja, säger hon med ett stort leende.
Tilläggas kan att det fanns tre bikupor också. De har också flyttat till den nya gården.
– Att lära sig biodling var fantastiskt. Så roligt att jag gick kursen två gånger. Av detta blev en grupp människor som sysslar med höns, bin och självhushållning.
Flytten ut på landet innebär nya lockelser och utmaningar. Det börjar med att bygga upp en ny murstock och lär sluta med solpaneler på taket. Gammalt och nytt i gott samarbete. Maken Henrik är möbelsnickare, har alltid sysslat med trä, och med Jennys kunskap om byggnadsvård blir resultatet säkert bra.
– Vi ska ha djur, förstås. Förutom de vi redan har finns häst, getter och får med i tankarna. Odlingar blir det; fruktträd, örter, potatis, morötter, gurkor, kål och bönor.
Har hon då något gott råd till den som vill prova på ett mer hållbart liv?
– Ja, ta ett litet steg i taget. Våga prova och misslyckas. Till slut lyckas man…
Text och foto: Lasse Lindell
