”Man måste ha respekt för stenen och lära sig att samarbeta med den”
En passerande turist stannar häpet till och betraktar den gigantiska fontänskål som växer fram i diabas inne i en stenateljé på Göingeflickornas väg. Och utbrister:
– Sådana där gör man inte nu för tiden.
– Jo, i Boalt, säger konstnären med glimten i ögat.
Fontänen finns i dag på köpcentret Väla och har beskådats av hundratusentals människor. Beskrivningen magnifik är lätt att ta till.
Christer Bordings kärlekshistoria med ”det svarta guldet” i Göinge är en berättelse som präglas av slumpens skördar, ett passionerat intresse för den svarta bergarten och den märkliga känslan av att hitta hem när man befinner sig väldigt långt borta från barndomens Norrland.
Christer är bra på att sammanfatta långa tidsperioder. Frågar man hur det kan komma sig att en ångermanlänning hamnar i lilla Boalt får man svaret på ett par rappa minuter.
– Jag växte upp i Sollefteå. Efter skolan gick jag till sjöss, blev sjöman helt enkelt. Jag hamnade ofta i Göteborg och tyckte om staden, så jag flyttade dit. Träffade min fru Cecilia där. Körde långtradare en period och så hamnade vi i Kristianstad. Upptäckte Göingebygden och kände att här ska man bo. Trakten påminner väldigt mycket om Norrland. När vi väl flyttat till Boalt sökte jag jobb på det lokala stenhuggeriet – och på den vägen är det…
Det var alltså ingen expert på den speciella bergart som präglat livet i många byar i Östra Göinge och Osby kommun som plötsligt ville bli stenhuggare. Men Christer var villig att lära och intresset bara växte och växte. Han var knappt 30 år fyllda och fascinerades av diabasen.
– Ja, man måste ha stor respekt för stenen, lära sig att samarbeta med den. För det är så, att stenen vinner alltid. Får man till en ömsesidig respekt blir det bra, konstaterar han.
Och bra blev det!
Så kom ett anbud från Hermanssons stenhuggeri i Lönsboda. Det var viktigt, påpekar Christer. Här fick han lära sig hantverket från grunden, det mesta gjordes för hand. Han mötte konstnärer som inspirerade och 1986 uppförde han sin egen verkstad i Boalt. Bording Diabas var ett faktum, ett konstnärsföretag som stod och fortfarande står på tre ben.
– Det gällde att skapa trygghet i ekonomin. Jag gjorde små saker; ljuslyktor, fat och skålar, medan de stora projekten successivt växte fram. De, där jag kunde förverkliga mina egna tankar.
De tre benen har Christer Bording haft stor framgång med. Skulpturer, konsthantverk och inredning. Från det lilla som turisten kan ta med sig hem till de stora offentliga verken runtom i Sverige, Milano, Hongkong och varhelst diabasen från Göinge kan hittas i dag. Och jo, det finns en replik av ett av hans verk i påvens samlingar i Vatikanstaten. Närmsta ställe för den som vill beskåda Christers konstnärskap i våra trakter är Svarta Bergen strax utanför Lönsboda. Här finns skulpturgruppen ”Har ni hört…?”
Christer har ett minst sagt personligt förhållande till sin konst. Han hälsar gärna på sina verk när han reser i Sverige. Ser till att de mår bra. Ett av de stora ögonblicken för Bording Diabas var medverkan i biennalen i Florens, Italien. Hans 200 kilo tunga pingvin väckte stor förtjusning och prisbelönades dessutom.
– Pingvinen finns i dag på ett torg i Borås. Jag har förstått att han har det lite ensamt på vintern, men på sommaren har han det bra med massor av folk på torgets uteserveringar.
Höjdpunkter och favoriter. Det viktigaste och mest känslosamma uppdraget i Christer Bordings karriär tvekar han inte om. Minnesmärket över Linateolyckan i Milano, då ett SAS-flygplan kolliderade med ett mindre passagerarplan på Milanos flygplats och 118 människor miste livet.
– En förening för offren bildades och jag fick uppdraget att skapa ett minnesmärke. När föreningen fick audiens hos påven gjorde jag en replik av verket som gåva till påven. Så den finns numera i Vatikanens samlingar.
Sedan har vi förstås ”dropparna” som finns i olika storlekar och dagens favoritprojekt, den lilla röda mannen som kämpar med den stora, tunga stenskivan.
– Ja, den lilla röda gubben ska jag gå vidare med in i framtiden, försäkrar Christer.
Ideérna kommer gärna under skogspromenader. Eller som Christer uttrycker det: ”De överfaller mig när jag som minst anar det.”
Frågan är naturlig, är din fru Cecilia också konstnär?
– Nej, nej, säger Christer med ett skratt och förklarar:
– Det är hon som står för förståndet här i familjen. Hon arbetar som yrkes- och studievägledare. Men vi har hundintresset gemensamt. Hon tränar och tävlar med hundar och utan hundar klarar man sig inte. En av våra döttrar delar intresset!
Givetvis har Christer Bording även skapat hundskulpturer, både stora och små…
TEXT: LASSE LINDELL
FOTO: PRIVAT