KYRKAN. Jag har en särskild vän i Bibeln. En vars ord jag har lånat under långa vakna nätter fyllda med ängslan. Han heter Jakob och du kan läsa om honom i Första Mosebok.
En alldeles särskild natt i Jakobs liv har oron över en historia i det förflutna hunnit ifatt honom. Jakob är på flykt och låter sända hela sin familj och allt han äger i förväg över en flod. Själv blir han ensam kvar på andra sidan. Då dyker plötsligt en man upp och börjar brottas med honom där i mörkret. Den hårda kampen pågår hela natten ända tills mannen säger att Jakob skall släppa honom eftersom dagen gryr. Jakob svarar honom med ord som blir avgörande för honom själv och i förlängningen för hela hans folk. Det är ord med sådan kraft att de burit också mig i en helt annan natt på en helt annan plats flera tusen år senare. ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Jakob talar om denna brottning som ett möte ansikte mot ansikte med Gud själv. Han möter ett motstånd där i mörkret, men trots att han upplever kamp, smärta och mörker så är mannen han brottas med någon som Jakob instinktivt förväntar sig gott ifrån. Jakob vägrar släppa taget, han begär den välsignelse som han bara vet finns där. Hans uthållighet och tro bär och han blir välsignad. Han får ett nytt namn, en fördjupad relation till Gud och försoning med sitt förflutna. Jakob ser solen gå upp och den långa prövande natten är över.
Kampen är nödvändig, men Gud är god. Om vi håller fast i honom och inte släpper taget även när han bjuder oss motstånd, om vi envist fortsätter förvänta oss gott från Gud även under den mörka natten så möter också vi välsignelse och en ny morgon.
”Natten ju förde mig närmare Gud, till dig. Närmare Gud till dig, närmare dig.” (ur psalm 271)
ELIN MANNHEIMER