DANIEL I DRAKABERGA
DRAKABERGA. Det var våren 2019. Den vältrampade altantrallen knakade till där jag satt på kanten i foppatofflor med en god bok, solsken i blick och en vårfågelsymfoni i öronen.
Min fru Anna närmade sig försiktigt, balanserades två fulla koppar kaffe, klämmandes ett litet anteckningsblock under armen och bärandes, i brist på armar, en bläckpenna i munnen. Hon räckte mig min kopp med ljusbrunt, perfekt mjölktoppat kaffe och slog sig ned vid min sida. Det var påsklovets första dag och jag älskade mitt yrkesval. Kaffedoften ångade upp i näsan och jag log både soligt och saligt. MEN… jag började genast ana oråd då Anna inledde konversationen med ett sockersött: ”Danne-e-e”. Jag såg på blocket och pennan och förstod att det var dags för ett återkommande vårtecken jag märkligt nog hade lyckats förtränga. ”Jag har gjort en liten lista…med saker som behövs göras… och listan är mest för min skull”, ljög hon och försökte låta övertygande. En iskall fasa rann genom hela mitt väsen. LISTAN var tillbaka och jag såg det kravlösa lovet breda ut sina vingar och sväva iväg med glador, tranor, lärkor och alla andra fjäderklädda vårtecken.
”JAG tycker det är skönt med lite struktur, och så kan man dra ett streck över arbetet då det är slutfört” sa hon listigt. Efter snart arton gemensamma år i kärleksbranschen visste jag hur LISTAN verkligen fungerade. För varje överstruket arbete dyker minst TVÅ nya upp.
Jag ögnade förtvivlat genom listan och såg hur hennes mjuka skrivstil rimmade illa med ordens andemening. ”Beställa trall” kunde ju med lite fantasi nästan låta trevligt. Ordet ”trall” ger sköna hylands hörna-associationer (Tra lalalala lala lala la-la la-la – ni som minns signaturmelodin till Hylands Hörna, minns) men jag vet hur det kommer bli. Jag åker till Janne Norrman på Bolist i Broby som ger mig en hög med beslutsångest. ”Vilket virke vill du ha? Ska trallvirket gå att förtära eller vill du ha det giftigt och tryckimpregnerat? Vilka skruvar vill du ha? Behöver du reglar?” Jag blir alltid svårt nervös när jag ska prata om sånt som män förväntas kunna prata om. Jag vill liksom bara sitta under min korkek, lyssna på fågelkvitter och lukta på mina böcker.
Av erfarenhet vet jag att ”Beställa trall” lär innebära fjorton rundor till Broby med en massa kluriga beslut varje gång.
Nästa punkt på listan var: ”Slipa altantak – måla tak plus bjälke” ett projekt som jag målade upp som en liten skön vårgrej då vi pratade om det föregående vinter. Det är evigheter dit och jag ska gå i shorts med bra musik i hörlurarna och liksom mysjobba, tänkte jag då. Med LISTAN i mitt knä målade jag nu i stället upp timmar av meck, vinglandes på en halvdan trappstege med för klent sandpapper på slipmaskinen och för klen arm för det monotona, oergonomiska, ischiasframkallande skitgörat som bara är förarbetet innan färgkladdandet kan börja.
Jag blängde på LISTAN med tårblanka ögon och en oro bubblade i kroppen. Koppen var urdrucken och jag frös. LISTAN liksom täckte solskenet, fågelkvittret hade tystnat och listallergin slog till med full kraft.
Listallergi är en åkomma som framförallt drabbar hantverksängsliga äkta män och innebär, utöver känslan av att vara frihetsberövad, bland annat att en klåda uppstår i ringfingret. Här åsyftas valfritt finger man använder då man ringer en hantverkare och lovar guld, gröna skogar och en omotiverat hög timpeng om hen bara bockar av listan. Så man lugnt kan slå sig ner på sin korkeksliknande altankant, lyssna på fågelkvitter och bara lukta på sina böcker.
DANIEL BJÖRK