Grusvägen dammar och rasslar bakom den mörkblå Volvon. Chauffören saktar in snäppet mer än vad folkvettet rekommenderar vid möte med fotgängare. Kanske är han nyfiken på min traskande gestalt. Genom reflektionen av den knallblå himlen i vindrutan kan jag skönja ett soligt leende från ett ansikte som, av mängden kisrynkor och djupet i kindernas fåror att döma, uppenbarligen har en lång erfarenhet av leenden. Han lyfter handen för en klassiskt hallå-du-vinkning där han långsamt passerar mig – och är, just där och då, min favoritgubbe i livet.
Endast ögonblick innan gubbmötet blev jag upphunnen och stoppad av en munter, men bestämd häst som, från andra sidan inhägnaden, avkrävde mig en stunds klapp och kli innan jag tilläts vandra vidare.
Jag promenerar på en av Jordens vackraste platser nämligen sträckan efter Dopkällan på vägen mot Tockarp, Gamlarp eller Görbjörnarp beroende på vilka beslut jag tar i korsningarna längre fram. Taubesk änglamark med skogspartier, enorma stenar, gröna kullar och vidsträckta hagar badar i bländvitt ljus på båda sidor om den mjukt slingrande vägen. Mina möten med munterhästen och den glade bilisten är en ren bonus som ytterligare adderar till den livslust som bubblar i kroppen. Det är fredag och kvicksilvret är uppe och nosar kring tjugostrecket. Våren har hittills snålat med värmen och jag har rebelliskt burit shorts några veckor
– som ett uppsträckt långfinger mot kylan – men idag är det riktigt skönt.
Ambitionen är egentligen att motionsgå, men det går ryckigt med accelerationer tätt följda av små tvärnitar. Som en purfärsk körskoleelev ungefär. Vid varje inbromsning plockar jag upp min mobil (vilket förmodligen en purfärsk körskoleelev av idag också skulle vilja). Våren briljerar och jag vill så gärna fånga allt det strålande vackra som omger mig, trots att jag vet att verkligheten spöar bilden varje gång.
Jag scannar av min omgivning efter bildmotiv som Arnolds mördarrobot söker Sarah (tog ni den referensen?) då det plötsligt uppenbarar sig en syn mitt på grusvägen. En mjuk liten humlekropp ligger blickstilla i något som kan liknas vid fosterställning. Han är otrolig fin, men också deprimerande död.
Ett litet vemod ställer sig sida vid sida med min sprudlande bubbellycka.
Min förtjusning över humlor har ökat med åren. Som barn sprang jag för livet för att undvika att bli bränd, ty att brännas var tydligen något humlor roade sig med mellan sörplandet av nektar på den tiden. Numera upplever jag humlan som insektsvärldens Hagrid – stor, vänlig, hårig och lite missförstådd. Måhända har humlan framför mig dukat under i en av dessa sista (?) nätter av minuskyla. Det är sorgligt hursomhelst. Det är ju nu det ska surras. Tillsammans med vågskvalp, Gessles 64-åriga tonårsröst och fågelkvitter är humlesurr mitt favoritljud i sommarens soundtrack.
Jag ger den en försiktig klapp och ett mjukt kli på den lilla ryggen, lägger den sedan i gräset vid vägens kant tillsammans med mitt vemod Och går glad in i helgen.
Daniel i Drakaberga