Det finns sånt i livet vi inte rår på. Sånt som etsar sig fast och som vi till sist börjar betrakta som en del av oss själva. Jag talar om sår i själen som vi får på olika sätt.
Ingen människa går oskadd genom livet och ingen människa undgår att skada eller såra någon. Ofta har vi möjlighet att mötas, reda ut, tala sanning med varandra och läka den skada som skett. Men det finns också de sår som lämnas öppna och kanske har vi försökt på alla sätt att bli av med den smärta som en gång uppstod, men alla vägar ledde till sist ändå tillbaka till samma gamla sår.
Denna tröstlösa sits hos oss känner Gud till. Han vet om alla våra trasigheter, undanstoppade minnen, krossade drömmar och alla skuld- eller skamfyllda vrår. Och han vill inget hellre än att vi ska komma till honom och överlämna oss sådana vi är så att han kan ta hand om alltihop.
Genom profeten Jeremia talar Gud till sitt folk och ställer den brutala diagnosen: ”Din skada kan aldrig helas, ditt sår kommer inte att läkas. Det finns ingen bot för ditt variga sår, det finns ingen läkedom.” (Jer. Kap 30) Det värsta tänkbara beskedet sjunker in. Folket kan söka på vilka egna vägar som helst, de kommer aldrig att hitta verklig läkedom för sitt öppna sår.
Men lika tydligt som Gud ställer en sann diagnos, lika tydligt talar han bara några verser längre fram om att HAN faktiskt kan ge det de inte kan få någon annanstans. ”Jag skall skänka dig läkedom och hela dina sår, säger Herren.”
När vi går med ett sår till doktorn så visar vi upp det i ljuset så som det är för att kunna ta emot vård. Vi överlämnar det skadade i läkarens händer. Precis så skall vi även komma till Gud med ett skadat hjärta, visa upp det i ljuset just så som det ser ut. Den sårbarheten kan vi våga ha inför Gud som själv gjorde sig sårbar inför oss människor i Jesus Kristus som även gav oss detta löfte: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig visa bort.”
ELIN MANNHEIMER