Klipska, sociala och väldigt söta. I Lilla Oberöd utanför Tyringe växer glada grisar i miniformat upp tillsammans med ett helt gäng andra djurkompisar hos Linda Nilsson.
– Jag har haft ett stort intresse för att ta hem olika sorters djur sedan barnsben – nu är drömmen att skapa ett rehab-center för både djur och människor här i Lilla Oberöd, säger hon.
Sebastian är den som först springer fram när vi kliver in hos grisarna. Ett pärlband av sexveckors kultingar kretsar lite betraktande omkring oss medan Sebastian som har vuxit sig större nyfiket vill komma fram och provsmaka våra skor.
– Han blev tagen från sin mamma alldeles för tidigt och räddades hit från en miljö som inte var bra. I början ville han bara vara inne, men nu har han lärt sig att prata grisiska och trivs bra med de andra, säger Linda Nilsson.
Linda är från Göteborg, men hittade till gården och lantlivet utanför Hässleholm för fjorton år sedan.
– Redan när jag var barn så var jag tokig i djur och tog hem det ena och det andra. Här på gården finns alla möjligheter att ha djur i en bra miljö, och de ger mig så otroligt mycket tillbaka! Förutom getterna, som bara ställer till besvär, skrattar Linda.
”Ett jädrigt fint husdjur”
När det gäller minigrisarna så började det med Pappa Lasse. Han kom till gården 2016, och strax efter kom Mamma Emma.
– Man kan väl säga att det började med okunskap. Jag hade fastnat för gris som husdjur och började leta – så en dag hittade jag den perfekta. När Mamma Emma kom så blev det kultingar, och sedan blev det en kull till. Någonstans så startade jag en sida om minigrisar på facebook och märkte att intresset var jättestort. Inom kort hade jag 8000 följare.
Och med en ny generation kultingar runt benen var det bara att börja lära sig mer. Nu har många av Lindas grisar hittat till nya hem, och Linda själv vill verka för att sprida kunskap om grisen som husdjur – något som tyvärr kan vara en bristvara i branschen.
– Minigrisen är ett jädrigt fint husdjur, med intelligens som en femåring. De är oerhört sociala och har en stark personlighet. Men jag säljer aldrig en gris till någon som bor i lägenhet. De ska bo i en miljö som passar dem, och de vill ha en artfrände som kompis. Jag vill väl inte kalla mig för expert, men tillsammans med duktiga veterinärer har jag lärt mig en hel del genom åren, och när jag har chansen vill jag gärna vara med och sprida de kunskaperna vidare, säger Linda.
Rehabcenter för människor och djur
Till Lilla Oberöd kan man komma genom att förboka ett studiebesök. Det gäller både den som är intresserad av att skaffa minigris som husdjur, och den som vill ha en härlig upplevelse tillsammans med gårdens alla djur.
– Varje år i Juli så har vi öppet hus som det brukar komma mycket folk till. Vi har även en liten campingplats på gården som man kan boka via Airbnb, berättar Linda som har en klar vision av hur hon vill utveckla verksamheten på gården framåt.
– Jag är utbildad undersköterska, skötare och barnskötare i grunden och har en dröm om att bygga upp ett rehabcenter för både djur och människor här i Lilla Oberöd. Djurunderstödd terapi och friskvård är ett område som fått allt mer uppmärksamhet den senaste tiden, och förhoppningen är att kunna driva en sådan verksamhet på heltid, säger Linda.
Förutom minigrisar finns bland annat minihästar, kor och getter på gården. Lilla Oberöd har ett välbesökt öppet hus varje sommar, resten av året kan man hälsa på genom förbokade besök.
Rehabcenter för människor och djur
Vi knatar vidare genom hagarna och träffar fler av gårdens djur. Från minihästar till imponerande kallblod av den österrikiska rasen Noriker. Minigrisarnas något slabbigare kusiner i fullformat, gårdens bångstyriga getter och dexterkossorna Mats och Sven är några av dem vi hälsar på.
– Jag brukar ge namn åt djuren efter personer som jag gillar på något sätt, och samtidigt sätter jag in en liten summa pengar tillen välgörenhetsorganisation som den personen brinner för, säger Linda.
”Får gärna kalla mig för gris-linda”
Barndomens intresse för att ta hem alla möjliga djur och ett stort patos för alla levande varelser är det som fortfarande driver Linda. Samtidigt måste man lära sig att spela enligt djurens regler när man lever med dem i vardagen, menar hon.
– Gyltorna ser nog på mig som en storsugga, och tänker inte alltid så högt om mig. Och där gäller det att se upp, för när de bestämmer sig för en uppgörelse är det inte säkert att de tänker ge sig förrän det blir blodvite, säger hon.
När Linda sätter sig ner bredvid den stora kastraten Roger som väger in nära maxvikten för minigris som är åttio kilo är det däremot ren kärlek i bemötandet.
– Oavsett hur vi utvecklar verksamheten kommer minigrisarna att finnas här, och man får gärna kalla mig för Gris-Linda, skrattar hon.
Text&Foto:
Erik@espressomedia.se