”Om man lyssnar noga kan man höra tystnaden… En magisk känsla!”

Tack Kai Marklin för stafettpinnen! En ära att få delta med hur jag ser på Skånes gröna hjärta.

Vem Paul Seugling?

– Jag är kock i grunden, född i Middelburg, Nederländerna. Göinge blev den plats på jorden där jag landade i mitten på 70-talet och naturligtvis var det för mig som för många andra kärleken som gjorde att jag hamnade just här av alla platser. Ja, det var nog ingen slump det, det var meningen att jag skulle bosätta mig här i Göingeskogen med vår fina familj Träffade min fru Kerstin 1977 när vi båda jobbade på passagerarbåtarna Tor Britannia och Tor Scandinavia som utgick från Göteborg. Efter tre månader var vi förlovade och 1978 gifte vi oss. På den vägen är det.

– Numera är jag en glad pensionär som njuter av tillvaron.

Var bor du?

– I ett torp i Dönaberga med frun Kerstin, hönor, katt, hund, värmlandsfår och hästar på betet.

Berätta om din tid här!

– Kerstin och jag drev restaurangerna Pauli källare i Glimåkra i början av 80-talet och senare Tranan i Sibbhult. Vi var med och sjösatte Scanias och Hakis personalrestaurang 1989 och 1995 startade restaurangskolan i samma lokaler. I början av 2000-talet tog kommunen över den formella driften av restaurangen och skolan och vi arbetade kvar som lärare på skolan tills 2013.

Vem är göing, enligt dig?

– En göing för mig är en energisk, hjälpsam, klurig, ärlig (säger vad den tycker) person som när man väl har kommit innanför skalet en vän för livet.

Kallar du dig själv för göing?

– Spontant nej. Varför? En göing är född i Göinge och jag är född i Holland, alltså en Holländare som har flyttat runt en del på olika platser. Men en sak måste jag dock erkänna, att jag har aldrig tidigare känt mig så hemma som här i Göinge… Så vem vet, i mitt nästa liv då kanske jag kan bli en redi göing!

Kan du ge exempel på dialektala uttryck eller ord?

– Har funderat ett tag och ja, det här borde väl passa i detta sammanhang: “Stoingäre”… Göingska låter härligt i mina öron och om det kommer ord jag inte hänger med på har jag ju Kerstin som översätter till mig. Minns bland annat träsko-Hanna som bodde i Påarp och fiske-Viktor som intervjuades av Anders Börjesson (Naturmorgon P1) och Jan Danielsson på S. Björkö i Immelnssjön i början av 80-talet.

– Här finns ett underbart lugn, stenen, skogen, sjön och naturen. Det talar till en på ett sådant påtagligt sätt som jag inte upplevt så tydligt någonstans tidigare. Man kan höra tystnaden om man lyssnar noga och det ger en magisk känsla. Fler människor hade behövt uppleva det i denna så stressade värld.

– Jag måste bara berätta, en gång en sommar när vi bodde över i en stuga på en ö i Immelnsjön rodde jag över min bror från Holland som är affärsman och lever ett stressigt liv en tidig morgon från fastlandet. Han skulle bo några dagar hos oss då. Sjön låg som en spegel soluppgången och det enda som hördes var vattnet som bröt när roddbåten gled fram, efter någon minut började han skruva på sig och jag märkte att han var lite nervös. Jag frågade hur det var fatt och han svarad ”det är så tyst!”.

– Det var nog också för honom första gången att få uppleva den nästan totala tystnaden. Den känslan går på djupet på riktigt och man har lätt för att gå ner i ett meditativt tillstånd, som att möta en del av sig själv och ett med naturen.

Vem ger du stafettpinnen till?

– Stafettpinnen lämnar jag gärna vidare till Andreas Torndahl, en driven person och familjefar i Immeln.

– Ha de gott och njut av livet i Skånes gröna hjärta!