Men, Daniel. Du skulle ju bli den där armhävningspumpade, rockige killen som står tufft bredbent med gitarr och trollbinder en publik. Du skulle ju bli, typ, Bruce Springsteen. Ska du verkligen stå på Västergård och sjunga ”Man ska leva för varandra”?
Tanken bråkade i mitt inre inför spelningen på Trollebos 20-årsjubileum i förra veckan. Trio me’ Bumbas gamla hitlåt hade, telefonledes, önskats inför spelningen och trots den ovanstående funderingen tog jag mig an uppgiften och gjorde min läxa. Jag lyssnade på Spotify och försökte få till det där stämbandsdarret som kännetecknar originalet. Men kände mig inte heltbekväm. Jag har ju, på senare tid, haft ambitionen att bli en coolare kille.
Plötsligt en dag i höstas började resan från vanlig, beige mjukis till just cool kille med att jag satt vid ett fikabord på jobbet då en tanke landade mjukt i en av hjärnhalvorna. Tanken sa:
”Du ska tatuera dig och jag vet det perfekta motivet och den ultimata placeringen!” Jag var totalt oförberedd, men blev onekligen nyfiken på vad tanken ville berätta. ”Fortsätt!”, sa jag (fast inombords eftersom mina kollegor fanns i min närhet och nog skulle reagera med bekymrade miner om jag plötsligt bara sa nånting sådär rakt ut i luften).
”Jo, på din vänstra underarm ska du tatuera in ackorden D, G och A, så som de ser ut i en ackordtabell!”
”Men…men…”, sa jag (än en gång invärtes), ”jag är ju fullvuxen, har hus, lån och gråa hår. Kan jag tatuera mig med hedern i behåll?” ”Ja, jag tror det.”, sa tanken. Det där lilla ordet ”tror” gjorde mig lite bekymrad. Tanken kändes inte helt övertygad.
När jag kom hem den dagen testade jag idén på min Anna. Jag berättade om den galna tanken och allt vad den hade sagt. Hon såg märkligt munter ut och menade att den där tanken nog inte var så dum. Och eftersom min Anna är en slug madame bytte hon snart samtalsämne och fintade bort mig genom att be mig skala potatis eller något. Tydligen hade hon där och då insett vad jag borde få i födelsedagspresent följande vecka.
Mycket riktigt. Födelsedagen kom och jag ”väcktes” med sång och presenter (Ingen väcks på sin födelsedag – jag låtsassov, så klart). Och trög som jag är kunde jag givetvis inte räkna ut vad som kunde finnas i kuvertet som låg i presenthögen. Förmodligen ett piffigt kort där familjen berättar om hur fin jag är, tänkte jag. Men icke. Kuvertet innehöll ett presentkort på Witte Ink – en tatuerarlokal i Hässleholm. Gapande läste jag på kortet, höjde därefter blicken och såg hur min fru och mina barn alla log från öra till öra. Uppenbarligen tyckte de att jag kunde bli snäppet finare med en tatuering. Jag blev både glad och ängslig samtidigt, typ glängslig. Nu fanns liksom ingen återvändo. Spännande och väldigt definitivt. Femhundra fjärilar bebodde plötsligt min mage, men tanken, som ju dragit i gång hela projektet och som nu övertygats av Anna och barnen, återkom och sa med peppande röst:
”Nu har du varit otatuerad i 52 år. Då kan du väl ha en tatuering de kommande 52.” ”Damn right!”, inombordssvarade jag (coolt och lite amerikanskt). Att tatueringen skulle göras av vår vän Felicia, som är en enastående konstnär med både nål och pensel, lugnade mig ytterligare och jagade magfjärilarna all världens väg.
Dagen T kom och jag låg på en brits med nyrakad underarm och försökte vara clint eastwoodskt cool inför min familj som hade följt med som åskådare.
”Gör det ont?”, frågade Anna.
”Känns knappt!”, ljög jag.
Jo, det kändes, men känslan var märklig. Mer brännande än stickande. Obekväm, men uthärdlig. Felicia gjorde ett utmärkt jobb och jag kände mig tapper. Tycker nog egentligen att jag borde fått någon liten grej efteråt, såsom barn får av tandläkaren. När jag reste mig från britsen och ställde mig framför spegeln kände jag mig faktiskt snäppet coolare, mindre beige, mindre gråhårig, nästan lite längre och fan vet om inte mina tänder var lite vitare. Både jag och tanken var mycket nöjda.
Tillbaka till förra veckan. Där stod jag då. På Västergård i Glimåkra. Inför Trollebo-folket. Två gånger fyrtiofem minuter av låtar och lättsamt mellansnack gick mot sitt slut. Bredbent, armhävningspumpat och tatuerat hade jag levererat mina låtar. Inför årsrik publik som hade skrattat på rätt ställen, all-sjungit när lusten fallit på och skämt bort mig med kärleksfullt rungande applåder. Nu återstod sista låten
– ”Man ska leva för varandra”.
”Ska jag verkligen göra detta?”, frågade jag mig (inombords). Tanken kom till min undsättning och sa: ”Vad skulle Bruce Springsteen ha gjort?” ”Han skulle inte tvekat utan gjort sitt allra bästa för att ge sin publik en fin stund.”, svarade jag.
”Där har du svaret.” sa tanken.
Jag slog en blick på min arm där de trogna ackorden D, G och A numera bor, greppade gitarrens hals och satte stämbanden i darrning. Unisont reste sig hela Trollebo-gänget, vajade mjukt som vete i vinden i takt med musiken och sjöng med som om det gällde livet – ”Man ska leva för varandra”.
Och jag har aldrig känt mig så cool i hela mitt liv.
DANIEL BJÖRK