LEDARE. I förra numret skrev jag lite om kulturhusdagen i den här spalten. Jag skrev även lite om konstnären Peter Gruvander som för jämnan står och målar i en gammal kasern på Garnisonen. I det här numret skriver vi lite om ett annat hus som i sig är en kulturbyggnad och nu lever upp av kultur igen.
Jag bodde under några år i en av de äldre kåkarna i en västkuststad. Det läckte genom taket i köket när grannen ovanför duschade. På vinden stod pulkor och spänner som fångade takdropp vid regn, och färgen på fasaden flagnade. Trots det är det en av de bostäder som jag har flest fina minnen ifrån. På ovanvåningen drev några eldsjälar en lite hemlig klubb. Genom goda kontakter med artistbokare och många år på resande fot så var den största eldsjälen en jäkel på att få saker att hända. I vardagsummet på övervåningen hölls med jämna mellanrum konserter med band och artister från hela världen, ofta inramat av middagar, efterhäng och ja, en del party också.
Jag blir glad av gamla kulturbyggnader som får liv som kulturhus. Det är liksom en win-win när man kan nyttja det där som många andra verksamheter skulle tycka vara lite för slitet och gammalt och börja renovera på för att få det sådär härligt anpassat och ergonomiskt som vi gärna vill ha det nu för tiden. Intill Peters logement på Garnisonen finns en hel hoper med konstnärer som skapar i alla rummen. Det finns säkert hundra saker man kan göra som är bra med en gammal kasernbyggnad, men tills man har kommit på vad som är bäst så gillar jag att man fyller på med lite konstnärer. Givetvis tänker jag också på MARC, som får ta stor plats i detta nummer. Utöver att skapa massa spännande upplevelser i den gamla skofabriken så öppnar Rachel och Kajsa som driver verksamheten upp en kulturbyggnad för en bred publik, på ett sätt så att man kan få uppleva den utan att byggnadens charm behöver gå förlorad.
Den där kåken i västkuststaden brann ner till slut. Den lite hemliga klubben blev etablerad och har fortsatt att göra ett fint jobb. Det mesta förändras, och ibland är det svårt att hålla i det där som är lite hemligt för omvärlden – och på så sätt blir en fristad för dem som får uppleva det – utan att det växer i popularitet och blir allmängods. Passa på att besöka MARC nästa gång de öppnar portarna till den gamla fabriken.
Precis den där känslan fanns där… missa den inte!