När min syster var som tonårigast utsatte hon ofta mig, sin stackars lillebror, för små mannekänguppvisningar innan hon skulle träffa sina kompisar. Jag slängde till henne en blick och sa:
– Fint!
Och trodde därmed att jag gjort min lillebroderliga plikt. Men icke. Syrrans känsliga öga såg igenom min brist på engagemang och röt:
– DET TYCKER DU’NTE!!!
Därefter smälldes det i dörrar och jag bara gapade.
Som en överlevnadsstrategi slipade jag med tiden min förmåga att utdela trovärdiga komplimanger. Jag förstod ju att det inte räckte med en blick och några få ord. Nej, det krävdes mer för att syrran inte skulle gå bananas. Mer inlevelse, engagemang och passion. Jag började motivera mitt tyckande med noggrant inövade kommentarer som:
– Snyggt att du matchar örhängena med färgen på byxorna! Och:
– Cool tröja! Är den ny? Älskar vad den gör med dina ögon. Eller:
– Wow, du borde ha blus oftare! Du har nog aldrig varit så fin.
Ja, ni hör själva, professionellt smörande och vissa överdrifter för att slippa utsättas för ilska från ett hormonstint pubertetsmonster.
För några veckor sedan sattes mina gamla komplimangsförmågor ånyo på prov. Vår älskade katt – Lakrits – återkom från veterinären, rakad in på huden för att slippa besvärande, ömmande och oborstbara pälstovor. Så fort hon kom ut från den kattbur hon färdats i från Vesslarp gav hon mig en blick, oroväckande lik den min storasyster brukade spänna i mig. Den blick som sa:
– Okej, hur ser jag ut. Och måtte du få både tandvärk och gikt om du ljuger! Jag tittade på min ögonsten som, i ärlighetens namn, inte såg riktigt klok ut och drog i gång en hejdundrande komplimangsfest med kramvänliga ord om hur lejonlik hon nu är, hur hon utstrålar värdighet, hur ungdomlig hon nu ser ut och bedyrade att hon aldrig varit vackrare. Hon såg lång ifrån övertygad ut.
Jag valde därför att inte informera henne om att veterinären hade antytt att hon var ”något överviktig”. Hon har alltid varit tyngre än vår andra katt, Milia, och jag har alltid tänkt att det beror på att hon har en kraftig benstomme. Men siffrorna talade sitt tydliga språk. För två år sedan vägde hon 4,2 kilo. Nu vägde hon 5,9. När veterinären påtalade den uppseendeväckande viktökningen försökte jag mig på en desperat och lite luddig förklaring om att det har varit jul, nyår och fettisdag. Sanningen är väl den att Lakrits har mig lindad kring tassen och kan, på ett väldigt gulligt och övertygande vis, se hungrig ut.
Att sätta en katt på diet har visat sig vara lite av en prövning. För oss båda. Då middagen förbereds sicksackar hon ivrigt kring mina ben och försöker övertyga mig om att hon balanserar på svältgränsen. Lömskt tar hon till kärlekskortet och stryker sig mot mina smalben som om hon vill dra i väg med dem till Las Vegas för ett giftermål inför en vigselförrättare i Elvis-dräkt. Och nästan hela mitt väsen – cirka 92 procent – vill bara ge efter och servera henne små rester av det skröfs som uppstår då man lagar mat. Det kan vara kyckling-rens, den lite fetare biten från en laxsida eller en (halvt avsiktligt) tappad bit falukorv. De resterande åtta procenten av mitt väsen har lyckligtvis hittills stått emot hennes charmoffensiv, men det är en daglig kamp.
Lakrits är en väldigt tillgiven och social varelse. Inte bara då hon vill ha mat. När kvällen faller över Drakaberga och vi landar i soffan är hon genast där. Oftast på min bröstkorg där hon lägger sig till rätta och kräver gos. Så har det varit sedan hon var kattunge. Lite mänsklig värme mot lite kattlig sådan. Bekymret, numera, är att hon spinner så högt att jag ibland inte hör vad som sägs på teven. Dessutom är hon nu så tung att jag nästan får andnöd. Som kattunge vägde hon som en genomsnittlig raggsocka och hennes spinnande var mest en liten söt vibration. Nu låter hon som en, till åren kommen, dieselmotor och väger som tre paket vetemjöl.
Men vi kämpar vidare, Lakrits och jag. Några veckor har gått och jag upplever henne som lite piggare, lite lättare och jag har vant mig vid hennes nya look. Innan hon rakades och sattes på diet såg det stundtals ut som att en skitig och rejält ovårdad variant av Robert Wells frisyr hade rymt från herrn i fråga och nu sprang rundor i Drakaberga.
Nu är hon lejonlik, ungdomlig, värdig och vacker. Och jag överdriver inte (särskilt mycket).
DANIEL BJÖRK