Så sa den. Den röda elgitarren som stod och åmade sig i fönstret på ”Skånemusik” i Trelleborg. Mitt 16-åriga jag vände ut och in på fickorna som visade sig vara lika tomma som ord från Donald Trump. Men drömmen levde. Jag skulle bara hitta det perfekta sommarjobbet. Ett bekymmer var att de jobb som erbjöds 16-åringar i Trelleborg kring 1987 inbringade väldigt blygsamma inkomster. Den tuffa Ibanez-gitarren med förstärkare skulle gå loss på hutlösa 5200 kronor.
Jag hade två jobbalternativ att välja mellan. Alternativ ett var att plocka jordgubbar. Man är ute i friska luften och kan både lyssna på fågelkvitter och jobba på sig en klädsam solbränna, i alla fall i nacken. Men med de tolv kronor i timmen som erbjöds 16-åringar hade jag behövt plocka jordgubbar in i mitten av september för att nå upp till min drömsumma. Alternativ två var på ett företag som hette TIBAB där man i stället tjänade svindlande 28 kronor i timmen. Sex timmars arbetsdag gällde för oss sommarjobbare. Här skulle jag bara behöva jobba i sex veckor om jag fick låna några hundralappar av mor och far. Valet var lätt. Jag cyklade till lokalen som inhyste TIBAB och hade fortfarande ingen aning om vad man gjorde där.
En vänlig dam visade in mig till direktören som hette Bo, men som, likt väldigt många män vid namn Bo, kallades Bosse. Direktör Bosse var rund som ett bowlingklot och svettades imponerande ymnigt där han satt i sin kontorsstol. ”Vassego’ å sitt!”, sa han med en så pipig röst att man hade kunnat tro att han hade satt en näbbmus i halsen. Nån form av arbetskontrakt fylldes i och han slängde fram sin fuktiga hand och pep: ”Du börjar klockan sju på måndag på Gummifabriken och du får låna kläder och munskydd!” Frågetecken i pluralis trängdes i min unga skalle. Gummifabriken? Låna kläder?? Munskydd??? Men i stället för att helt enkelt fråga nickade jag lite blygt, cyklade hem och inväntade måndagen. Måndagen kom såsom måndagar envist gör och prick klockan sju stod jag på ”Gummit” tillsammans med tre andra pågar i min ålder. In i fabrikslokalen släntrade snart en klen man med en gigantisk pris snus under en fjunig överläpp, halmgult, stripigt hår och ett vasst, nästan insektslikt ansikte. Han var klädd i en skitig overall, blängde myndigt på oss och presenterade sig som ”Blixten”.
Att detta smeknamn hade tilldelats honom med en rejäl skopa ironi blev väldigt snart uppenbart. Han pekade lite lojt på en hög med halvrena overaller som hängde på ett gäng krokar och beordrade oss att välja en som passade, byta om och samtidigt norpa ett munskydd som låg inplastat på ett bord. ”Hoppas ni ente e’ höjdrädda!”, sa han sedan, och flinade fram en tandrad som desperat önskade besök av en tandborste. Därefter pekade han på en utfällbar stege som tog upp en rejäl sträcka av fabriksgolvet. ”Den ska ni streta på…som ett par kvinnolår, hö hö hö”, sa han och vi svarade artigt: ”Hö hö hö”. Vi fällde ut stegen och konstaterade att den räckte ända upp till ventilationsrören som hängde cirka åtta meter upp i taket. ”Placera den under luckan i röret, ta en skruvmejsel, klättra upp och skruva av luckjäveln”, sa han och vi tittade osäkert på varandra. Lite för länge uppenbarligen. ”Skynna po, de’ finns många rör att rengöra”, sa han. ”Rengöra?” sa jag. ”Ja, va’ tror ni ni ska ha munskyddet ti’? Kräng po de’, klättra opp och kryb in i röret. Den skiten ni möter där är ingen snäll skit, hö hö hö! Ta me’ borsten som ligger där på bor’et, sopa skiten framför er, de’ finns en lucka i andra ännen där skiten ska ut!” Ett nytt gäng frågetecken. Håller ventilationsrören för en 16-årig kropp? Får jag plats i röret? Finns det luft i röret? Hur gärna vill jag ha den där gitarren?
Jag bet ihop och klättrade uppför den vajande stegen, fumlade av luckan med skruvmejseln och tog mig darrande in i röret. När hela min tonårskropp var inne förstod jag att det inte fanns utrymme för att krypa utan ålning krävdes. Platt som en panerad rödspätta låg jag där och hasade mig fram, långsamt som en mördarsnigel medan jag sopade kemikaliemättad gummismuts framför mig. Ganska snart fick jag mjölksyra i mina ålarmuskler och låg då stilla en stund med huvudet på armen. Detta uppmärksammades av ”Blixten” som, medelst en lång stör, bankade i röret och vrålade: ”Slöa’nte!” Efter första kvarten började jag nedräkningen: Fem veckor, fyra dagar, fem timmar och 45 minuter kvar. Hur ”Blixtens” overall kunde bli skitig var en gåta. Han satte sig oftast i ett hörn med en termos, drack kaffe, lyssnade på Trelleborgs närradio och gnällde på att vi jobbade ”som kärringar”. Men att vi blev skitiga var ingen underdrift. Man kröp in i röret med en blå overall och kom ut på andra sidan som ett lakritstroll. Jag kan inte minnas att Bruce Willis vita linne blev överdrivet smutsigt när han rörkröp i ”Die Hard”. Eftermiddagens dusch var ett större projekt där ”klibbig” smuts återfanns på de märkligaste ställen, såsom mellan tår och under ögonlock (om jag får överdriva lite för komisk effekt).
Efter de sex lääängsta veckorna i mitt liv stod jag hos direktör Bosse igen. Jag fick ett intyg till mitt CV, en lönelapp med summan 4928 kronor, ett handslag och den pipiga kommentaren: ”Du e’ en bra påeg, jadå, jodå. Du e’ välkommen igen nästa år!” Jag försökte le och stod tyst medan hela mitt väsen skrek: ”JAG ÄR PÅ ANDRA SIDAN HELVETET OCH DU VÄLKOMNAR MIG TILLBAKA!” Sedan cyklade jag till ”Skånemusik” och gjorde ett inköp. Det har, genom åren, hänt att jag har tyckt att mitt liv har varit besvärligt. Vid dessa tillfällen har jag, i tanken, kunnat återvända till ventilationsrören och till ”Blixtens” bankande och plötsligt har livet känts lätt, ledigt och vackert igen. Glad sommar!
DANIEL BJÖRK