Jag är sju år.
Från färjeterminalen till Zoologisk Have i København avgår en buss som blixtsnabbt blir full. Ungefär som de svenskar som hastar av flygbåten till Nyhavns närmaste spritbutik och som sedan girigt släcker sin elefantöl-törst.
Vi står i en oroväckande lång kö på kajen en sommarsolig dag i slutet av 70-talet och jag börjar misströsta. Kommer vi behöva vänta här i solgasset på en ersättningsbuss? Finns det sådana i Danmark? Måste vi ta taxi? Finns det sådana i Danmark? Heter de i så fall tæxi? Plötsligt rullar det fram en buss, står blickstilla i fem långa minuter innan den planetrunde busschauffören reser sig från sitt plågade säte, går med ganska oraska steg ut ur bussen och brölar ut en order på helt obegriplig Köpenhamnsdanska. Plötsligt blir det fart på kön som trycker sig in i bussens alla vrår. Min syster och jag håller oss hårt i mor och far för att inte komma bort och sedan tvingas växa upp hos danskar och gå genom livet utan att begripa ett ord av våra medmänniskor.
Bussens väggar bågnar, luften har andats genom lite väl många lungor och kondens rinner nerför rutorna. Det luktar cigarr, oborstade tänder och klassisk, nordisk armhåla. Chauffören rivstartar, vi som står kommer i gungning och klamrar oss desperat fast i det som erbjuds för att återfå balansen. Min syster, jag och en hel drös med vingliga passagerare greppar en stolpe med en sån där stanna-knapp, placerad mitt i gången, mitt i bussen. Där står vi sedan och håller oss fast så att knogarna vitnar medan busschauffören leker Keanu Reeves i ”Speed” (eller var det Sandra Bullock som körde bussen?).
Plötsligt känner min syster hur halva hennes hand blir cirka trettiosju grader varm och märkligt fuktig. Det visar sig i villervallan att en dansk flicka har förväxlat syrrans hand med sin egen och roar sig med att smånafsa i ”sina” knogar och tumme. Välkomna till Sommar i P1 i textform. (Här kan ni föreställa er att jag spelar ”Hva gør vi nu, lille du?” med Gasolin.)
Jag är fyrtioett år.
Jag sitter vid köksbordet med K-bladet uppfläkt. Min fru Anna sitter mitt emot och Johan 7 år och Hanna 5 år sitter bredvid oss och slafsar i sig lite flingor.
Det är lördag och frukosten är ett snäpp heligare än den vanligtvis är. En extra kopp kaffe väntar i kannan, mackorna är täckta av ett tjockt lager Bregott under några skivor ljuvlig, dansk fisost och en liten krämig äggröra har trollats fram av hustrun.
Jag är djupt försjunken i en underhållande text av Lukas Ernryd då jag märker att barnen är mitt uppe i ett klassiskt syskongnabb. En debatt vars inledning har gått mig obemärkt förbi, men vars avslutningsrepliker är fullständigt magiska.
Johan: – Har du nån gång luktat på en delfin?
Hanna: – Nä, men jag har luktat på teven när dom visade en film om delfiner!
Tack, barn! Jag älskar att vara er pappa. (Här kan det tänkas att jag hade spelat Olle Adolphsons och Beppe Wolgers underbara ”Det gåtfulla folket”.)
Jag är fyrtiosju år.
Vi sitter i bilen på väg hemåt genom ett somrigt Skåne. Jag försöker komma på någon i hela världen som har det bättre än jag har – och misslyckas. Anna befinner sig i förarsätet, Hanna i baksätet och på dragkroken gungar vårt hästsläp innehållandes Bessie, vår trötta ponny som har två dagars hästcup i hovarna. Tävlingen har gått bra med en vacker andraplacering och vi är alla uppspelta, åtminstone vi i Volvon.
Utan något nämnvärt dåligt samvete tänker jag på hur jag har småsyndat mig genom dagen. På nämnda hästtävling satt jag nämligen och applåderade artigt åt andras ridande barn medan jag med små bokstäver ur mungipan väste till den aktuella hästen: ”Riv! Vägra! Skena! Få fång!”. Och när mitt jeditrick fungerade sa jag högt och tydligt med illa maskerad förtjusning: ”Au, va’ synd!” medan jag med en falskt medlidsam min skakade lite lätt på huvudet mot föräldern till barnet vars häst rev så bommarna flög som ett väldigt slarvigt spelat parti plockepinn.
Vanligtvis är jag familjens chaufför, men sedan Anna råkade visa att hon mycket väl kan köra hästsläp – åtminstone framåt – är det hon som kör till och från alla tävlingar.
Jag njuter av att få vara passagerare och känner mig hyfsat trygg vid hennes sida. Hyfsat. Hon bad mig nämligen nyss att hålla koll på fartkameror eftersom hon, som hon sa ”ibland sitter försjunken i tankar”. Kanske är det just det hon gör då hon kör ut i vägrenen för att släppa fram en ambulans med orden: ”Jag har en Alvedon bakom bilen!”. (Föreställ er nu att jag spelar Ulf Lundells ”Lilla Kärleken” som, tydligt och uppenbart, handlar om min fru Anna. Men det är inget Ulf Lundell vet om.)
Jag är femtiotvå och ett halvt år.
Jag sitter i bilen och halvlyssnar på P4 i radion (såsom män i min ålder då och då gör). Någon kläcker ur sig frasen ”dog på fläcken” och min svårt vitsskadade hjärna börjar genast arbeta. När jag ställer bilen i carporten vräker jag upp bildörren och rusar in med en aura av extrem kissnödighet. I själva verket är jag snarare vitsnödig. Hetsigt sliter jag till mig min laptop och släpper fram min mästerliga vits via tangenterna. Kanhända måste en och annan läsare bildgoogla vitsens huvudperson då hans utseende är A och O får att skämtets slutpoäng ska leda till gapskratt.
”Då den förre sovjetledaren, Michail Gorbatjov, besökte Sverige för att vandra i Funäsfjällen fick han ett helvete med myggen. När kvällen kom såg han till att hålla tältet stängt, men snart visade det sig att en mygga lyckats ta sig in och störde presidentens värdefulla skönhetssömn. Han satte sig upp, svor en högljudd harang på ryska, och lyssnade sedan efter den ytterst irriterande inkräktaren. Plötsligt slog den sig ner på hans kala hjässa. Presidenten satt blickstilla i sin blommiga pyjamas, höjde handen ovanför huvudet och slog till.
Och myggan dog på fläcken.”
(Jag avslutar mitt ”Sommar i P1” med inledningslåten från ”The White Album” med The Beatles, ”Back in the U.S.S.R.”, och önskar er en ovanligt glad sommar.)
DANIEL BJÖRK