Det är synd om mig. Idag handlar det om att jag är hemma från jobbet eftersom jag har en helvetisk hösthosta OCH att jag inte har skrivit en enda rad till Espresso som har deadline idag. Så lite synd är det faktiskt om mig. Men det är okej. Helt okej.
Ända sedan barnsben har jag strävat efter att bli lite syndom-tyckt, något min syster insåg tidigt. Hon kan fortfarande i fullvuxen ålder ironiskt säga: ”Det är ALLTID synd om Danne…”. Men jag skyller på att jag drabbats av ett syndrom – ”Syndoms syndrom”.
Jag kan härleda mitt första utbrott av ”Syndoms syndrom” till när jag nästan bröt armen då jag var åtta år gammal. Jag lyckades trampa snett på min lilla cykel och föll i asfalten med en klassisk duns. Jag grät mig sedan hem till mor, far och storasyster som unisont tyckte väldigt synd om mig. Därefter körde de mig till lasarettet i Trelleborg eftersom armen svullnade i realtid. När den värsta fysiska smärtan hade lagt sig och armen var i gips började en underbar period då ALLA i min omgivning tyckte synd om ”stackars Danne” som nästan hade brutit armen. Töser i klassen målade hjärtan på gipset och grabbarna ritade tuffa motiv (?). Någon skrev ”fis” på gipset och då var det lite bonus-synd om mig, men fröken Inger konstaterade att lymmeln hade använt blyerts och ett suddgummi räddade situationen. I veckor gullipluttades det till höger och vänster och jag försågs med vulgära mängder godis och gåvor (guld, myrra och rökelse) och min fasansfulla cykelolycka vändes till något positivt.
”Syndoms syndrom” återkommer i skov efter första utbrottet. Något år efter cykelkatastrofen (eller succén beroende på hur man väljer att se på den) föll jag handlöst 90 centimeter från taket på ett litet lekhus på en icke EU-anpassad lekplats. Hela mitt liv (som ju faktiskt inte hade pågått så länge) passerade i revy under fallet, men den här gången blev resultatet bara en lätt stukning av handled som lindades med gasbinda av grannfru med sjuksköterskeambitioner. Än en gång ömkades det hejvilt och det var så fruktansvärt synd om mig. Och om mina stackars tänder som än en gång utsattes för våldsamma godisattacker.
Nu följde en period då jag krävde gasbinda vid minsta skavank. Allt från träningsvärk till förkylning skulle lindras med en tydlig och syndomframkallande gasbinda.
Men jag insåg med åren att ju äldre man blir desto mindre synd tycker omgivningen om dig. Jag råkade vid ett tillfälle ut för en fruktansvärd arbetsplatsolycka då jag råkade sätta en mattkniv i låret så blodet sprutade. Nöjt haltade jag bort till mina arbetskamrater för lite ömkan, men fick i stället höra att jag borde sätta på ett plåster så att jag inte blödde ner golvet. Nu visade sig att såret behövde sys varpå chefen motvilligt och fullkomligt gullipluttlöst körde mig till vårdcentralen där jag syddes med hela TVÅ stygn. Efteråt frågade jag tappert läkaren om jag verkligen kunde fortsätta jobba eller om jag behövde kryckor och några månaders sjukskrivning. Han svarade glatt att jag mycket väl kunde återgå till jobbet omgående. Det enda positiva i den katastrofen blev ett ömkansvärt ärr som tyvärr bara syns då jag bär omodernt korta shorts.
Tillbaka till nuet. Min senaste hostattack ekar fortfarande mellan väggarna och jag kan konstatera att lite väl få arbetskamrater har hört av sig med krya-på-dig-hälsningar. Och min deadline kvarstår.
MEN lyckligtvis har jag sparat några hemmasnickrade pappaskämt som kanske kan roa en och annan likasinnad. Jag gör helt enkelt en klassisk skafferirensning bland mina texter och publicerar två höjdare som inte riktigt funnit sin plats i Espresso tidigare. Jag är nästan missklädsamt nöjd med skämten, men innan ni avfärdar mig som en självgod egogubbe bör ni komma ihåg att jag har hosta och att det alltså är lite synd om mig.
Det första skämtet har legat och dammat på min gamla avsomnade blogg, men förtjänar en stund i rampljuset. ”Byns tandläkare drömde om att den förstfödde sonen en dag skulle ta över mottagningen. Pojken jobbade ofta extra hos sin pappa under kvällar och helger och fick då bära ut tänder som dragits ut och slänga dessa i en liten tunna på bakgården. Åren gick och pojken bar tänder varje kväll i sin lilla hink för tömning i tandtunnan. Men han blev aldrig tandläkare – han blev bartender.”
Nästa pappaskämt känns lite modernt eftersom det kräver en viss insikt i fantasy-världen. ”Då Bilbo Baggins och hela hans gäng av märkliga tolkientomtar och troll hade lyckats besegra den vidrige draken bestämde de sig för att tillaga den och ställa till en jättefest. Bilbo inledde med att sockersalta den och därefter gnida in den i vitlök innan han la den i en marinad bestående av olja, lite vinäger samt diverse örter som inhandlats på Fylke höstmarknad. Då drakskrället sedan hade grillats i sju dygn satte de hungrigt tänderna i den. Men Bilbo var besviken. Trots hans enorma kryddansträngning blev det ingen riktigt bra Smaug.”
Om ni inte finner skämten roliga tycker jag synd om er. Och om mig. Win-win.
DANIEL BJÖRK
Dina kåserier är alltid smilbandsdrabbande! Tack för att du vänder ut och in på verkligheten och skickar ut den i ljuset i en helt annan vinkel. 😉
Hoppas att du har hostat färdigt, annars är det faktiskt lite synd om dig …