Ständigt i min absoluta närhet, älskar mysigt klappande och skönt kliande, skiftar i svart, grått och vitt, helt rumsren… Nej, jag har inte skaffat ny katt – jag har skaffat skägg.
Under en kort, men uttråkad stund, i slutet av september föddes en idé i en av mina hjärnhalvor. Om vi skulle ta och strunta i Mustaschkampen i år och spänna musklerna lite. Vad är en liten mustasch jämfört med ett maffigt skägg? I stället för november släpper vi rakhyveln redan den förste oktober!
Jag presenterade idén inför kollegor och deltagare på skolan med en piffig slogan: ”Vackrast ansiktshår i år”. Det färdiga resultatet ska noggrant fotograferas den 6 december för att man sedan ska kunna rösta fram Glimåkra folkhögskolas mest attraktiva ansiktsbehåring. Varje röst kostar en liten peng och det som samlas in skickas sedan till Cancerfonden. Lösningen för skägglös – lösskägg. ALLA är välkomna att tävla.
Nu sitter jag alltså här och skäggar loss i realtid. Och försöker vänja mig vid min nya look. Visst har jag burit skägg innan, men aldrig låtit det ”härja fritt” i två månader. Givetvis hoppas jag på att bli Sean Connery-stilig, men med lite skägg-otur kan man lika väl sluta med ett risigt (häpp) Hans Scheike-skägg.
Det finns några märkliga uttryck kring skägg. ”Ou, har du skaffat skägg?” är en fråga som möter mig numera. Ordet ”skaffa” är intressant i sammanhanget. Vanligtvis brukar det krävas en viss insats då man skaffar något. Att skaffa en husvagn kräver exempelvis att man ger sig ut på Blocket för att sedan ta sig till en säljare och pruta på en vagn. Att skaffa sig en utbildning kräver många tunga timmar med näsan i böcker skrivna av klokt folk som försöker överträffa varandra i att skriva så akademiskt krångligt det bara går. Att skaffa barn innebär också en fysisk insats. Inte nödvändigtvis så långvarig (för den ena parten), men dock. Ett skägg däremot skulle man kunna skaffa genom att bara sitta på en stol och glo rakt in i väggen.
Ett annat uttryck är det jag använde tidigare i texten – att bära skägg. Snacka om lätt börda. Jag känner mig verkligen inte tröttare på kvällarna nu när jag burit skägg hela dagen. Jag är exakt lika trött som innan och somnar exakt lika lätt framför ”Bonde söker fru”.
Som bärare av skägg kan man inte låta bli att se sig om efter andra ludna hakor. Man jämför, och det är oundvikligt. Kanske är det en rest från svunna tider då vi gick på alla fyra, föredrog trädtoppar, nötter och löss. I en urtid då vi hannar blängde avundsjukt på alfahannens överlägset vackraste hårväxt som honorna tydligt trånade efter. Själv blänger jag lite extra på en väldigt tävlingsinriktad kollega. En nybliven 50-åring som har orättvist få gråa hår i sitt frodiga skägg. Jag försöker spänna en alfahannig blick i honom där han glider fram i matsalen, men märker att jag oftast är den som slår ner blicken.
För cirka fem år sedan konstaterade jag att jag hade ett Svinto-liknande stålullsskägg. Det var då i huvudsak grått och jag förstod att mina svartskäggiga dar var ett minne blott. Numera drar kulören åt det vita hållet. Jag skulle kunna få panik, men väljer att bejaka vit haka. Kanske kan den utstråla visdom? Jag minns hur löjligt vis Gandalf såg ut då han återuppstod efter en besvärlig fight med en Balrog i ”Sagan om de två tornen”. Han var vit som om han tvättats i klorin. Kanske kan jag bli en vis alfahanne? En Gandalfahanne! Nej inte den här gången. Den 7 december har jag bokat en dejt med min rakhyvel. Man vill ju inte sno strålkastarljuset från julens mest efterlängtade skägg.
DANIEL BJÖRK