Märkligt munter kryper jag på alla fyra under ett bord och torkar utspilld, klibbig saft från vardagsrumsgolvet. Jag är omgiven av ett nästan magnifikt sorl. Ett sorl från femtiofem fenomenala gäster som fyller vårt hus så att väggarna nästan bågnar, som i tecknad film. Saftpölen, som är orsaken till min något obekväma, knäskålsplågande ställning, uppstod då min frus snart nioåriga systerdotter, Edith, tappade balansen i trappan och halvföll ner i vardagsrummet. Hon hjälper mig nu tappert med upptorkningen och jag säger: ”Tack, min lilla älskling!”.
Vid bordet sitter också min åttaårige guddotter, Nadja, som häpet och lite fnissigt säger: ”Tihihi…Du kallade henne älskling!”. Jag tittar upp över bordskanten och svarar: ”Ja, hon är ju min lilla älskling!”. Söt som en sockerbeta tittar Nadja på mig, spricker upp i ett leende och säger: ”Men jag då…”.
Det är Valborgsmässoafton och charmchocken slår emot mig och värmer mer än alla majbrasor tillsammans. Plötsligt ser jag älsklingar överallt. Där står min älskade far och pratar med min älskade svägerska, mina älskade barn leker med andras älskade barn, min älskade Anna pratar med min älskade vän Jonte Pontes älskade Anna, min älskade MP står och ordvitsar med min hyfsat älskade Endars Nolsen. Och så vidare genom husets alla rum. Jag känner mig kärleksrik som ett troll.
En stund senare står jag framför vår hittills högsta rishög som snart ska förvandlas till ett bål. Utan att överdriva vill jag påstå att högen är minst lika hög som ett ovanligt lågt tvåvåningshus. Vid min sida har jag två rutinerade pyroma…förlåt, eldare i form av min far och svärfar. Måna om att elden inte ska bli sen i år går seniorerna runt och skvätter på rishögen. Med något brandfarligt ur en dunk ska jag kanske tillägga. Vädrets makter bestämde nämligen nyss att SMHI skulle få rätt i sitt tjat om nederbörd och släppte en halv ocean av regn över Drakaberga.
I gummistövlar står sedan alla älsklingar högtidligt samlade runt högen när första stickan slängs på. Halsar harklas för att förberedas för vårsångerna som min fru har delat ut. Elden flammar upp och sedan…ner. Det fräser och ryker lite bland kvistar och grenar. ”Ingen rök utan eld” säger man ju men i vårt fall ser det faktiskt så ut. Ny skvätt vätska i nytt hörn av högen, ny sticka och ett klassiskt ögonbrynsbortbrännande SWOSCH. Denna gång väcks hoppet om en riktigt aggressiv eldsvåda.
Flammornas sken dansar över åskådarnas ansikten som får en brandgul ton i stället för den vintrigt vitsippevita. Men underbart är kort. De nyss så lovande lågorna krymper nämligen i realtid. Stressat sjungs våren in i stämbandsstretchande, psalmhöga tonarter. ”ALLA FÅGLAR KOMMIT R’EN!” Två älsklingar, som vi kan kalla Alex och Martin, tar genast tag i situationen och börjar omfördela högens innehåll genom att hämta till synes mer brandbenägna brädor från de hörn av högen dit elden inte nått. De bestiger högen, sliter bort onödigt blöta grenar och lyfter blytunga stockar för att få tag på de åtråvärda brandbrädorna. Dessa trycks sedan in i eldens gap, som konstgjord andning ungefär. Alla medel tycks vara tillåtna. De blåser på elden, puttar på den med en kratta, ömsom hotar den – ömsom hyllar den. Vid ett tillfälle är Martin så pass närgången att det ryker om honom. Förskräckta lyckas vi få honom att backa samtidigt som vi förtjust konstaterar att det inte är en riktig Valborg förrän Martin nästan fattar eld. Tyvärr delar elden inte grabbarnas brinnande entusiasm. Tvärtom tvingas vi bevittna hur den dör framför våra ögon.
Men skitsamma. Nu är det efterrätt. Sen är det dans dans dans.
Med alla dessa älsklingar.
// Daniel Björk
]]>