Där stod vi, Anna och jag, och sjöng julsånger i ett hörn i stora salen på Broby Gästis. Spelsugna fingertoppar kramade ömsint vackra toner ur gitarrhalsen och våra stämmor slingrade sig kring varandra som vore de nyförälskade – vi lät bra. Julbordssugna gäster passerade oss med dignande tallrikar där vi stod. Ett och annat leende, en och annan uppskattande nick, läppar som rörde sig i synk med det vi sjöng. Det kändes lätt, det kändes kul, Anna var vackrare än livet i en röd klänning och jag var min själ inte så dum själv i svarta jeans och svart skjorta. Jag mådde som en prins (Prins Daniel) och mitt ego var så där lite härligt uppblåst.
Mellan två låtar stannade en okänd äldre herre upp framför oss efter att ha strukit omkring i vår närhet en stund. Jag hade uppfattat att han hade granskat mig under den senaste låten och förberedde mig, i mitt uppblåsta tillstånd, på några uppskattande ord om hur fantastiskt vi lät. Antingen det eller att han ville påtala att han läser, och älskar, mina texter i ”Allt om Göinge”.
”Nuu ser jag vem du e’! Du är ju han som skriver i ti’ningen.”
Here we go again, tänkte jag malligt och gjorde mig redo för en skur av superlativ om min enastående skrivarbegåvning och mina briljanta ordlekar. Jag hade till och med ett klädsamt ”äsch” på tungan då han fortsatte:
”Men det måste va’ din konfirmationsbild du har längst opp på sidan. Du ser mycke’ äl’re ut i verkli’heten.”
Min hjärnas första förslag på motreplik var ett omoget och ologiskt: ”Du då!”. Men i mitt både paffa och kränkta tillstånd svarade jag snarare något i stil med: ”Hrmptf!”. Därefter var jag satt ur spel resten av kvällen. Gitarren lät skit, jag sjöng småsurt och halvfalskt med skorrande gammelmansstämma och jag fann ingen tröst i att min åtta år yngre hustru nu kändes arton år yngre där hon stod, provocerande snygg, och sken vid min sida.
Incidenten ovan bränner i mitt minne då jag slår mig ner i frisörstolen hos Madde på Salong Favorit i Glimåkra. Den rejäla och onödigt ärliga spegeln uppvisar en januaritrött, blekfisigt glåmig gråsugga med ett sorgligt rufskalufskaos där andra har frisyrer.
Men så far Häggkvist i mig (!) och full av mannamod säger jag: ”Idag vill jag prova något nytt! Klipp mig som min son, klipp mig snygg, klipp mig ung, klipp mig till nån annan!”. Madde granskar mig i spegeln och visar inga tecken på att mitt önskemål faktiskt är orimligt bortom sans och vett. Hon är alltför professionell för en spydighet som: ”Jag är frisör – inte magiker”. Istället plockar hon raskt fram en trimmer och trimrar ner mina strån till millimeterlängd från vänsterörat norrut och bromsar någon centimeter ifrån skalltoppen. Därefter rakar hon en gräns mellan det superkorta och det fortfarande storrufsiga innan hon går loss med saxen på motsatt sida. Mitt tidigare mannamod har nu gradvis bytts ut mot mannamissmod. Om man kisar något är jag förvillande lik en ananas. Madde ser min skeptiska blick och försöker kallprata mig lugn. ”Jag hörde att din lillebror hälsade på i helgen. Är han också grå?”, säger hon frisör-piggt utan att veta att hon triggar minnet av den burdusa Gästis-gästen. ”Han är gråare”, säger jag buttert även om jag tror att vi för tillfället ligger lika i Grå-kampen.
Likt Clarence Clemons briljerar hon med saxen och efter att ha kladd-stajlat frisyren och klippt mina gubb-buskiga ögonbryn är jag nästan någon annan (Googla Clarence Clemons om ni behöver. Skämtet vinner på det.).
I bilen på vägen hem sneglar jag upp i backspegeln och översköljs av tvivel. Är frisyren inte lite ananasig ändå, tänker jag. Väl hemma nästan smyger jag in i farstun och halvviskar lite ynkligt: ”Jag e’ hemma”. Anna kommer mig till mötes, brister ut i ett glittrande leende och ger mig en varm och kärleksfull blick som antyder att jag är jättefin.
Och jag vill inte vara någon annan.
Ingen annan än Annas ananas.
Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:
danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>