Många känner till Annika Pettersson från Visseltofta och hennes familj då de är välkända profiler. Vi träffade Annika och hennes man Mikael på deras gård i Gräsljunga som de flyttade till i slutet av 90-talet. Gården var Mikaels föräldrars och där har generationer av Mikaels släkt bott.
Annika Pettersson beskriver sig själv som en jordnära lantis som älskar djur och landet och har så gjort ända sedan hon var en liten flicka. Hon är uppvuxen utanför Göteborg i en Bullerbyliknade by som heter Benareby. Dit flyttade hon med sina föräldrar och sin syster från Göteborg när hon var ett år gammal. Annika har fortfarande kvar sin härliga göteborgsdialekt och har inte långt mellan skratten.
– I Benareby bodde vi i ett litet hus där vi bland annat hade getter, kaniner, katter, hundar och höns. Där började jag också i tidig ålder att odla grönsaker, så naturintresset har jag alltid haft med mig, menar hon.
Hönsmamman Annika
När hönsen kommer på tal så minns Annika tillbaka på tiden från sin barndom och berättar för oss att hon satt inne i hönshuset hos hönorna och att de blev så goda vänner att hönsen till och med värpte äggen i handen på henne.
– Jag var så mycket i hönshuset så jag började få blemmor på ryggen och då var det bara att åka iväg till vårdcentralen, där de kunde konstatera att jag hade fått hönsloppor, säger hon med ett skratt.
Annikas dröm – bondmora
Ända sedan Annika var barn har hon drömt om att bli bondmora. Hon gick Lantbruksskolan och arbetade samtidigt på gårdar som avbytare.
– En avbytare är en person som hjälper till och avlastar bonden på gården så att de kan få lite ledighet, förklarar Annika.
– Jag hängde hos grannen Olle som var stor grisbonde. Där hjälpte jag till med grisarna och där och då väcktes mitt intresse för fåren. Olle har varit som en mycket nära vän och mentor ända sedan barndomen.
Australien nästa
När Annika gick på lantbruksskolan såg hon en dag en lapp på anslagstavlan om att det fanns möjligheter till att kunna jobba utomlands. Det lockade henne och Annika for till Western Australia som utbytespraktikant i 1 år. Där arbetade och bodde hon på en fårgård och hennes intresse för fåren blev ännu större.
Flytten från Halland till Visseltofta
Annika och Mikael träffades uppe i Fjärås. Deras vägar korsades och de blev ett par.
– Det roliga är att vi båda hade gemensamt att ha varit utbytespraktikanter på lantbruk utomlands. Annika var ju i Australien och jag for till Kanada, berättar Mikael.
Mikael fortsätter att berätta för oss att de hade båda bra jobb och hus och att de fick sonen Viktor uppe i Fjärås. Men så ringde Mikaels pappa och sa att föräldrarna inte orkade ha kvar gården längre och då väcktes Annikas intresse till att flytta ner till lilla Visseltofta och ta över gården efter svärföräldrarna.
Sagt och gjort så flyttade Annika ner till lilla Visseltofta själv med gossen Viktor som var 1 år gammal då. De fick bo här nere i några månaders tid själva medan Mikael skulle avsluta sitt jobbuppdrag i Fjärås.
– Folk runt omkring oss trodde att vi hade blivit mer eller mindre galna då vi sa att vi skulle flytta till Visseltofta och för de ansåg att vi drog iväg från tryggheten vi hade till att vi skulle bosätta oss i ingenstans, säger Annika skrattande.
Tanken på att jobba hemma
Annika växte upp med sin pappa som var snickare och mamma som var hemmafru.
– Det var rätt skönt och tryggt för oss barn att komma hem till mamma som alltid fanns där, berättar hon.
– När vår dotter Maja föddes några år efter Viktor så kände Mikael och jag att vi ville ge barnen samma trygghet. Vi började undersöka hur vi skulle kunna arbeta hemma på gården och det var då vår gård blev ett företag i mindre skala, vilket vi sedan har utvecklat till vad det är idag.
Vad är det bästa med att bo på landsbygden?
– Det är naturen, skogen och djuren här på gården som ger mig energi. Min dröm har gått i uppfyllelse, avslutar Annika intervjun
Text & Foto: anita@espressomedia.se