Iförrgår fyllde jag trehundratjugotvå.
Hundår.
Det snurrar mycket hund i min skalle för tillfället. På senare tid har vår dotter intensifierat sin kampanj ”Jag vill ha hund” genom att flera gånger om dagen visa oemotståndliga valpbilder på sin telefon och genom att teckna avsiktligt gulliga hundar som i pratbubblor vädjar om att ”Jag vill bo hos er” och ”Köp mig!” på ett A4-papper som, utöver gullhundarna, är täckt av orden snällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnälla. Hon lyckas också få in ordet ”hund” i precis varenda konversation (och hon är en hängiven konversatör). Kampanjen, som stöttas helhjärtat av storebror, är nu inne på sitt åttonde år (femtiosex hundår) och har pågått sedan hon knäckte talkoden.
Gradvis har frun och jag börjat mjukna och har allt oftare börjat kläcka ur oss klyschor som ”tiden är kanske inne nu” och ”barnen är ju så stora att de kan vara med och dela ansvaret” och ”så som vi bor är det nästan kriminellt att inte ha en hund” och så vidare. Vi vill uppenbarligen men behöver övertyga oss själva en tid till.
Vi tänker oss en vovve på cirka 1,3 kvadratmeter och cirka sjuttio centimeter över havet, som är snäll mot alla men äter inbrottstjuvar. Den får gärna jaga Drakabergaräven men bör i övrigt sakna jaktinstinkt. Med tanke på kaninbeståndet på våra marker hade den snart gått in i väggen och tvingats sjukskrivas.
Apropå sjukskrivning läste vi till vår förfäran att den ras vi är (eller var) sugna på bär på en hel drös ärftliga sjukdomar, från tumörer och höftbesvär till pälsallergi och röda hund. Den är tydligen mer sjuk än frisk. Om vi skaffar den sorten kan vi lika gärna låta min lön gå direkt till vår hus-veterinär Pelles konto. Eller rent av låta hunden bo på hans klinik och hälsa på den om den nån gång verkar frisk.
Nej, där får vi tänka om.
Apropå att tänka. En god väns syster hade en gång en pytteliten hund av (för mig) okänd ras vars tankeförmåga var, likt hunden, pytteliten. Den lille jycken såg ut att behöva betänketid när den skulle formulera ett vov och misslyckades också ofta. Det lät då snarare som att den nös. Varje morgon mötte den husse och matte med en förvirrad min. ”Vem fan är ni och vad gör ni här och vem är jag och vad gör jag här”, såg den ut att tänka. Varenda morgon i hela sitt liv. När kvällen kom verkade den ha jobbat upp ett visst hum om saker och tings tillstånd och kröp utmattad till korgs för att, nästa morgon, börja om från noll igen.
Jag tror vi vill ha en större hund än så.
Apropå storlek. Sedan vi har börjat prata hund får vi massvis av råd från våra mer hundvana vänner och flera av dem förespråkar mindre hundar. De lever längre, tar mindre plats och hårar mindre, är några argument. Själv tänker jag: Är inte en liten hund, i stort sett, en katt? En katt som måste rastas, som biter sönder skor, jagar brevbärare, säger vov. Vill man ens att den lever jättelänge?
Och apropå att ta mindre plats känns det som att vi fortfarande har rejäla outnyttjade ytor i vårt hjärterum.
Och apropå att hundar hårar. Klart vi kommer att sucka då och då men jag tror att kärleken till pälsinnehavaren överväger hårhatet. Jag är säker på att Han Solo är dödligt trött på wookiehår då han kommer hem efter en lång dags stjärnkrig men att Chewbacca ändå får en kärleksfull klapp och en skål Frolic på kvällskvisten.
Jag sträcker ut en tass till Er, kära läsare. Hjälp oss i vårt hundgrubbel. Hugg mig om Ni springer på mig och prata hund en stund. Kom gärna med kloka råd. Och gärna då klokare än det ogenomtänkta och kortfattade råd som serverades av min anonyme vän med kodnamnet Sredna Noslen apropå vilken hundras vi ska köpa:
”Köp en ko!”.
Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:
danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>