Armagnac är det äldsta vindestillat man känner till i världen och man vet med säkerhet att armagnactillverkning har pågått sedan år 1411, d.v.s. ca 150 år innan motsvarande tillverkning började i cognac.
Redan i början av 1200-talet exporterades faktiskt vin härifrån. Eftersom Armagnac ligger i inlandet var vinbönderna här tvungna att frakta sina vinfat till hamnen i Bordeaux för att kunna exportera. Vinproducenterna i Bordeaux kände sig då hotade och höjde hamnavgifterna kraftigt och satte också ett tak på hur mycket vin som fick exporteras. För att minska effekten av dessa avgifter och regler började bönderna i Armagnac därför att destillera sitt vin för att på så sätt få ner volymen och samtidigt få en dryck som tålde längre lagring, vilket vin i fat inte gjorde. Av tio fat vin fick man istället ett fat destillerad sprit!
Förra krönikan slutade med att vi hade framställt ett vitt vin. Efter cirka tre veckors lagring destilleras vinet i den speciella pannan Alambic Armagnacais eller i enkelpannor (alambic) liknande dem i Cognac. Armagnacais-pannan kan beskrivas som ett mellanting av en kolonnpanna och en enkelpanna. För länge sedan destillerades all armagnac två gånger (dubbeldestillering) i traditionella enkelpannor liksom cognac. Den traditionella metoden tar emellertid längre tid och kräver noggrann övervakning så när kemisten Chaptal på 1760-talet utvecklade den speciella armagnacpannan, en panna för kontinuerlig destillation, så slog denna igenom och har använts sedan dess. 1936 förbjöds för övrigt den traditionella dubbeldestilleringen men den blev tillåtet igen 1972 och blev lite mer frekvent igen under 1980- och 1990-talen. Idag har dock flera av dessa producenter lämnat dubbeldestilleringen och återgått till enkeldestillering i alambic armagnacais.
Flertalet armagnacproducenter är små och gör inte mycket väsen av sig. Liksom med calvadosen i Normandie händer det fortfarande att man med små, mobila pannor åker runt på landsbygden och destillerar odlarnas vita vin till sprit och att man också säljer sin sprit lokalt hemma på gården. Småskaligheten och långa avstånd till potentiella marknader i de stora städerna är en förklaring till att tillgången till och kunskapen om armagnac är mer begränsad än för cognac, som ju nått spridning över hela världen.
När spriten lämnar pannorna har den en alkoholstyrka på ungefär 52–72 procent beroende på typ av panna. Detta ger en mer karaktärsfylld, fylligare och mer aromatisk dryck än cognac eftersom aromämnena bevaras bättre än i cognac (som destilleras till drygt 70 procent och således är lite ”renare”).
Armagnac upplevs ofta som mer robust och inte så mjuk, elegant och lättillgänglig som cognac – men ack så god! Men för det omdömet krävs lagring! Vi återkommer till det i nästa krönika.
BENGT ARNE LARSSON