HUR ÄR DET NU MAN GÖR?
Jo, just de’! Man skriver en inledning som ska locka in läsaren i texten och få hen att tänka att ”jag har en minut över till detta”. Så här kan en sådan se ut:
Gondolliften stannar på 2300 meters höjd och jag kliver darrig ut och rycker stressat till mig skidorna som står i facket på liftens utsida. Pjäxorna plågar redan mina ovana fötter som trivs bäst i naket tillstånd eller i mina alfons-åbergs-pappa-aktiga inneskor. Öronen höghöjdssprakar, jag trampar pjäxorna i skidorna med ett klassiskt klick och stavar mig fram till backens krön. Utsikten är magnifik, men min hjärna har redan börjat spekulera i hur ont det kommer göra om min, inte helt purunga, manskropp slår i backen, och vilka skelettdelar jag då kommer tvingas gipsa. ”Du är en fullvuxen man på 52 år och skör som en såpbubbla!” hör jag från mitt inte särskilt peppande inre och jag börjar misstänka att mitt mannamod glömdes kvar i liften som nu återvänder till byn.
Jaha, då är jag i gång. Förhoppningsvis vill man nu fortsätta att läsa och hoppas kanske på lite aktion i skidbacken. Kryddat med lite igenkänningshumor, kanske. Jag fortsätter:
Backen i Matrei, Österrike, kryllar av skidande medmänniskor som jag tvingas sicksacka mellan. Det har gått sju år sedan jag senast stod på ett par skidor och mina ovana lår sneglar upp på mig och undrar vad i h…..e jag sysslar med, samtidigt som en tsunami av mjölksyra sköljer genom kroppen. Det här är orättvist jobbigt, tänker jag. Jag som har bodybuildat hela året borde väl orka mer än trehundra meter av swischswoschande. Jag biter ihop och försöker utstråla James Bond tills jag träffar på den första isfläcken. Skidorna som nyss gled proffsigt parallellt glider nu ifrån varandra likt George Michael och han den andre i Wham gjorde kring -87. I världshistoriens längsta sekund upplever mina ljumskar hur spagat känns innan jag slår i marken som en bombad elefant. I ungefär 42 kilometer i timmen förnedringsglider jag sedan på rygg, väldigt o-james-bondskt, cirka 160 meter innan en välsignad snövall fångar upp mig och min stukade självbild.
Så här långt i kåseriet vill man kanske bjuda på en piffig vändning, en känsla av revansch, triumf. Hur den fallne reser sig likt Rocky Balboa och kämpar sig tillbaka in i matchen…men:
Jag reser mig så värdigt jag kan medan jag försöker nå den snö som tog sig innanför min jacka och som nu töar i realtid mot mina blåslagna ryggfiléer. Smältvatten rinner längs min kropp som en liten vårbäck söderut och landar uppseendeväckande obekvämt i mina långkalsonger. Men jag biter ihop och bestämmer mig för att detta fall var en engångsföreteelse, vilket det också är, i cirka en och en halv minut innan nästa. När första dagen är slut har jag fallit åtta gånger och för varje fall blivit ett snäpp mer förbannad. Vid dagens sista fall beter jag mig som när Kalle Anka får fnatt på den där hackspetten på julafton. Jag slår stavarna i berget, gång på gång, och utstöter gutturala läten som, bara stundtals, kan liknas vid ord. Och det är inga söndagsskoleord.
Sinnena är viktiga då man skriver. Det är mycket synintryck, känslor och kropp. Ett kåseri bör egentligen hållas kort. Här brister jag ofta när berättarglädjen tar överhan- Dagarna går med ömma lår. Och vader. Och rygg. Och skinkor. Och ljumskar. Skidorna slipas och vallas. Fallen blir färre och mellan dessa hinner jag tänka: Det är väl kanske inte så dumt det här ändå. Men sedan är det dags för ett nedslag igen och då återvänder mörkret och med det en annan vokabulär.
Att skriva kåseri innebär ganska ofta att man – för komisk effekt – överdriver och skruvar till vissa händelser. På pappret ser det ut som att jag i huvudsak vantrivdes på vår resa till vackra Matrei, vilket faktiskt inte stämmer. Tvärtom. Men jag vill ändå tacka mitt resesällskap för ert tålamod med gnällgubben. Ett kåseri kan också må bra av en blinkning till ett tidigare verk. Därför avslutar jag med att låna Alfreds ord till Lina, om än något justerade för ändamålet. Ord att ta till nästa gång min familj är sugen på att dra till alperna:
Jo de’ där skidåkandet som vi har talet så mycke’ om…Hörni de’ tror jag vi tar å skiter i.
DANIEL BJÖRK