Dörren slog igen. Det ekade i trapphuset. Armar, ben, rygg, hela kroppen ömmade efter alla tunga lyft av flyttlådor och möbler. Även själen ömmade något. Bitterljuv var känslan. För på andra sidan lägenhetsdörren påbörjades något vackert, en ny era, ett nytt liv för vår Johan, nya drömmar för vår förstfödde. Och kvar stod vi, Anna och jag. En mamma och en pappa på andra sidan en barndom. En uppväxt vi så innerligt hoppas blev bra. Vi gjorde så gott vi kunde. Vi var båda nybörjare.
Tidigt i vårt förhållande insåg Anna och jag att vi skulle vara varandras. En präst i Andrarums kyrka höll med och såg till att välsigna vår uppenbara talang för gemensam affektion. Vi blev varandras, men ville bli fler. Med hjälp av kombinationen stor kärlek, tur och biologi växte snart en helt ny människa i Anna och efter nio månader av väntan och längtan påbörjades en barndom i vårt hus i Hittarp, Glimåkra. En son – älskad från första stund, men kanske ännu lite mer älskad när koliken slutade tvärt efter tre månader och vi fick uppleva konceptet sömn igen.
Vi var nu en mor och en far och den nystartade barndomen tog fart. Av egen erfarenhet har jag insett att en barndom har två hastigheter. Långsam för barndomens huvudrollsinnehavare, betydligt snabbare för de föräldrarna som ansvarar för den. Kanske för att vi fullvuxna har en hel del att stå i. Det ska matas, blöjbytas, tröstas, nattas, lekas, badas, läsas, sjungas, mysas, tittas på ”Dinosaurietåget”, BWC:as och oroas. Och mitt i allt detta ska det jobbas och huset ska renoveras. Vi lyckades dessutom finna tid att göra en lillasyster och starta en barndom till. Inte konstigt att tiden flög.
Plötsligt en dag stod jag där och höll den lille cykeln. Stödhjulen var avskruvade. På sadeln satt en fokuserad son. Han var redo. Var jag? Mitt hjärta slog med en kaninunges hastighet. Föddes han inte nyss? Ska han verkligen få rulla ut i livet? På gator där andra människor slarvar runt i diverse fordon. Där och då mindes jag så väl hur min egen far hade funnits där för mig. När jag var den lille parveln som drömde om att kunna cykla som de stora barnen. ”Titta rakt fram, håll koll på vart du ska. Du klarar det”, sa vi, både far och jag. Jag släppte taget, han rullade iväg, fick upp farten, sken upp, fann balansen och tappade den. ”Upp igen!”, sa vi, både far och jag. ”Upp igen!” Och igen. Och igen.
Som ”barndomsansvarig” är den stora utmaningen att släppa just taget. Och acceptera att balansen SKA tappas och knän SKA skrapas. Det är ingredienser i varje barndom. Din lilla skatt kommer utsättas för skit, andra barn kommer vara taskiga. Men det kommer även ditt barn vara. Barn SKA testa sig fram för att bli människor. Pröva känslor som skam, ilska, sorg, men också lycka och kärlek. För din lilla skatt kommer också att utsättas för skratt, vänskap och kärlek och andra barn kommer vara jättefina. Det ingår också.
Efter det något förnumstiga stycket ovan måste jag erkänna att jag fick en kris veckan innan vår Johan skulle flytta. Jag skrev ett SMS: ”Jag har ångrat mig. Du får inte flytta!” Så skrev jag, men tillade några överslätande emojisar. Därefter gick jag en hel dag med blanka ögon där återhållna tårar låg och brände i tårkanalerna. Minnen av den lille pojken återkom i små inre filmklipp med insikten att han inte längre ska bo med oss. I mina lurar lyssnade jag på The Chicks som sjöng:
”Godspeed, little man Sweet dreams, little man Oh, my love will fly to you each night on angels wings Godspeed, sweet dreams”
Flyttdagen kom. Och gick. Vi gjorde så gott vi kunde. Och släppte taget. ”Titta rakt fram, håll koll på vart du ska. Du klarar det”
DANIEL BJÖRK