Väggarna är målade i en märklig blekgrön nyans. En sån där färg man bara ser i väntrum. Kan man beställa väntrumsgrön färg i Sture Perssons färghandel? funderar jag. En radio står på, men endast hundar skulle kunna uppfatta vad som sägs. Den överröstas av den rejäla väntrumsklockan som, med sitt argsint tickande läte, förtydligar för oss patienter hur vi närmar oss den där stunden då tandläkarstolen fälls bakåt så långt att man tror man ska flippa över och man ombeds bita tag i en otymplig plastsak. Jag ryser till. Utanför fönstret pågår en typisk skånsk vinter. Det duggar från ångestgråa skyar. Tandläkarväder, tänker jag och nynnar inom mig på Lars Winnerbäcks ”Söndermarken”.
I tidningsstället trängs slitna, sönderlästa och hopplöst inaktuella veckotidningar. Skvaller i huvudsak, och den obligatoriska motortidningen. För mångfaldens skull. Jag lirkar fram en sargad skvallertidning på måfå. ”Lill-Babs på semester i skärgården”. Är inte hon avliden för närvarande?
Med ett klassiskt gubbstön slår sig en äldre man ner vid min sida. Det finns säkert åtta sittplatser i rummet, men den närmast mig ser tydligen bekvämast ut. Han sitter med jackan på. Den doftar fuktig hund och tobak. I periferin ser jag att det hänger en droppe från mannens näsa. Den klamrar sig fast som Tom Cruise från valfri skyskrapa i valfri Mission Impossible-film. Jag kämpar verkligen med att inte låta blicken landa på den. Men den är magnetisk. Ska den aldrig släppa taget? Mannen läser inte utan stirrar bara rakt fram. Då och då fylls väntrummet av utdragna, pipande ljud. Kan det vara borren som hörs genom väntrumsdörren? Jag låter tungan svepa över mina omsorgsfullt nyborstade framtänder. De känns lena och rena. Det pipande ljudet återkommer med jämna mellanrum och jag inser, till slut, att de härstammar från mannens ena näsborre. Så det var borren trots allt, tänker jag och småler åt min egen lilla ordvits.
Jag testar en egen näsinandning och kan konstatera att båda borrarna är fullkomligt pipfria. Samtidigt förundras jag av att alla tandläkarväntrum luktar e-x-a-k-t likadant. Kan det vara doften av nervositet och dåligt samvete? Det dåliga samvetet över att man använder tandtråd ungefär lika ofta som man avfrostar frysen? Min bokade tid närmar sig obarmhärtigt och hjärtat trummar lite extra innanför bröstkorgen. Inte så lite, förresten. Snarare o-lite. Det trummar som Nicko McBrain gör i ”Where eagles dare” på Iron Maiden fjärde LP ”Piece of mind”. Jag har haft ETT hål i hela mitt liv, men är fortfarande rädd som en kaninunge var gång sitter där i väntrummet. Jag bläddrar vidare i ”Se och hör” utan att registrera vad jag läser. Väntrumsdörren öppnas och jag rycker till. Jag vill ha det avklarat, men hoppas samtidigt innerligt att de ska säga: ”Daniel Björk! Ursäkta oss. Vi har gjort en miss och jag ser att dina tänder ser fina ut härifrån. Vi kallar dig om ett år…eller två. God jul!”.
Mitt i mitt önsketänkande hör jag i stället: ”Sten Gustavsson!” Mannen vid min sida reser sig överraskande hastigt. Näsdroppen släpper taget, faller handlöst och landar med ett ohörbart litet splash på hans skjortkrage. Sten Gustavsson. Undrar om han har tandsten? tänker jag, nöjd med ytterligare en inre ordvits. Två minuter senare är det min tur och jag går på darriga ben genom korridoren där medmänniskor i rum på rum gapar för glatta livet. Vi passerar en lokalvårdare som svabbar golvet och jag går sådär lite löjligt och ursäktande med lite längre och mjukare steg medan jag sänder henne en undergiven förlåt-förlåt-förlåt-min. Jag försöker kallprata med tandsköterskan och hör mig själv säga banaliteter som: ”Det är rejält grått, men milt där ute. Det lär inte bli en vit jul i år…”. Fullvuxet gubbprat.
Till slut, i stolen, konstateras noll hål, men tandsten. Ganska rejält med sådan. Ett vidrigt instrument ger sig på min stackars tandrad med ett blodisande läte och gulvita flisor flyger ur min arma mun och singlar ner mot golvet som de efterlängtade snöflingor vi sällan får uppleva förrän i slutet av februari. Med lite god vilja får dessa stenflingor representera den julstämning jag hade för avsikt att framkalla i denna text. Det gick sådär…
God Jul, vänner! Använd tandtråd!