Året var 1995, det var högsommar och jag låg utslagen i en solstol i mina föräldrars trädgård. Mor hade moderligt försett mig med något kallt att dricka, vilket sannerligen behövdes. Jag återhämtade mig nämligen från gårdagskvällens ölstinna konsertkväll vid Citadellet i Landskrona.
Ulf Lundell var ute på en bejublad 20-årsjubileumsturné och gårkvällens konsert var den tredje jag bevittnade. Och just den kvällen fick vi dessutom möjlighet att träffa självaste artisten, då han tog sig från scenen till den väntande logen. Han kändes kort, lite krum, nästan kråklik. Dessutom hade han skrålat rösten av sig och kraxade fram små läten när vi bad om en åtråvärd autograf. Selfiesar var inte uppfunna 1995. Viss panik uppstod då jag insåg att jag inte hade något att skriva på. Eller med. Ett mer rutinerat fan räckte mig en svart spritpenna och jag tog ett snabbt beslut om att min nyinköpta ”Lundell Live 75-95-t-shirt” skulle bli snäppet finare med Uffes namnteckning på ärmen. Ulf Lundell är inte känd för att vilja beblanda sig med sin publik. Särskilt inte efter sina dränerande tretimmarskonserter. Jag kände mig därför lite unik och utvald då han, min store idol vars skivor och böcker jag hängivet konsumerat de senaste åren, den väldige Ulf Lundell, med svettblöta händer, greppade min arm och, med ett visst lite fnissigt besvär, kråkfotade ner sin namnteckning på den vita t-shirten.
Nu låg jag alltså där i min solstol med ömmande kranium och vattnade min ökentorra munhåla. Mitt fysiska tillstånd var knappast avundsvärt, men jag kunde ändå finna en njutning i stunden. I ett försök att sortera bland mina något grumliga minnen återupplevde jag konserten – låt för låt – och mindes bestämt hur herr Lundell hade bytt ut den sedvanliga avslutningslåten ”Isabella” mot den sällan spelade pärlan ”Två blåa ögon”. Det var onekligen en minne-för-livet-upplevelse med den största tänkbara pricken över i:et – mötet med mäster Ulf.
Jag slängde en kärleksfull blick mot beviset på att det nästan overkliga mötet verkligen hade skett – t-shirten med den värdefulla namnteckningen – som nu hängde över en stol borta på mors och fars altan. Trodde jag. Nu såg jag den inte. Jag la den väl därinne, tänkte jag innan jag tömde mitt vattenglas, vars isbitar i solvärmen nu mött smältdöden och blivit ett med sin omgivning. Bland humlesurr och fågelkvitter svävade jag en stund, sådär skönt, mellan sömn och vakenhet och varvade lyckliga lundelltankar med tankar på en riktigt maffig kebabtallrik med rejält saltade pommes och en vitlökssås med attityd.
Plötsligt hörde jag min mors kvittrigt muntra röst som, med en viss husmoderlig stolthet, förmedlade: ”Jag såg att din nya t-shirt hade fått nåt skit på ärmen, men jag tog ”Vanish” på det och slängde den i maskinen. Nu är tröjan ren och fin igen!”
DANIEL BJÖRK