(Del 3 av 3)
Efter den hårda marschen från Helsingborg och striderna vid Kristianstad den 13 januari var den danska armén utmattad och slog läger för att vila ut. Högkvarteret förlades till Ljungby gård (dagens Trolle Ljungby) där den danske överbefälhavaren Christian Reventlow och hans fru Benedicte flyttade in. På morgon den 14 januari sändes en bataljon av Gardet till Kristianstad för att bli stadens nya garnison. Med sig till Kristianstad förde Gardet de sachsiska fångarna. De fördes senare vidare till Helsingborg där många av dem antog erbjudandet om ny tjänst i danska armén.
Kristianstadsborna kunde se hur det danska Gardet med runt 600 man marscherade in men de möttes inte av något motstånd. För några av stadsborna var det svårt att veta hur man skulle bete sig. Handlaren Christoffer Hegeman som hade sin gård på Södergatan var till exempel född i Danmark, men hade verkat i staden i över tjugo år. Hur skulle han agera när han upptäckte att en av de högre danska officerarna som anlänt var hans egen bror, överstelöjtnant Rohl Hegeman vid Marinregementet? Tyvärr tiger källorna om mötet mellan bröderna. Handlaren Anton Cortmejer berättade i en redogörelse ställd till den svenska regeringen om händelseförloppet. Cortmejer var född i Westfalen år 1654 och hade en tid varit verksam i Landskrona innan han på 1680-talet flyttade till Kristianstad och blev en av stadens främsta köpmän. När de första danskarna tågade in i staden red två officerare, med en bonde som vägvisare, raka vägen till Cortmejers hus. Den ena av dem var den ovan nämnde Rohl Hegeman. Hegemans ärende var att se till att den ännu pyrande Långebro blev reparerad. Morgonen därpå beordrade den danske generalkommissarien Giese att borgerskapet skulle inställa sig i rådhuset. Själv försökte Cortmejer smyga sig undan, men infångades av fyra danska soldater och släpades till rådhuset. Generalkommissarien informerade de församlade borgarna om att de liksom borgarna i Helsingborg förväntades avlägga en trohetsed till sin nye härskare, kung Fredrik IV. Enligt Cortmejer vägrade borgarna avlägga eden och efter en stunds förhandlande accepterade Giese deras vägran. Han inskärpte i borgarna att de skulle vara strängt förbjudna att kommunicera med Sverige och om så skedde skulle den skyldige behandlas som förrädare. Borgarna blev även ålagda att förse fältlägret i Fjälkinge med öl, brännvin och tobak. Den ovan nämnde handlaren Christoffer Hegeman valde att samarbeta med stadens nya herrar och tog tjänst som dansk postmästare. Ovanför sin port satte han upp en målad skylt med Fredrik IV:s namnchiffer och texten ”Det kongl danska privilegierade Postconthoir”.
Danskarna var kvar i staden till den 13 februari 1710 då det militära läget förändrats drastiskt. Gardet i Kristianstad fick order om att lämna staden och ansluta sig till den retirerande armén. Staden skulle omedelbart betala en brandskatt på 9 000 riksdaler, i annat fall skulle staden brännas! Som pant för denna skuld tog man med sig åtta av stadens borgare: Anton Cortmejer, Paul Friis, Ludolph Plattfuss, Johan Wegman, Jöns Dunckler, Jöns Munck, Anders Munck och Jöns Kockum. Dessa fördes över till Själland och satt på slottet i Korsör tills skulden var betald. Lösensumman hade lånats upp och Kristianstads innevånare tvingades betala av på denna skuld ända till 1761!
Efter kriget anklagades Christoffer Hegeman för att tillsammans med sin bror ha kidnappat fyra hundra båtsmän från Jämjö socken i Blekinge och tagit dem med sig till Köpenhamn. Hegeman dömdes för sina gärningar till döden 1711, men då både han och hustrun tagit sig till Danmark innan den danska utmarschen klarade de sig utan straff. Även Anton Cortmejer anklagades för alltför vidlyftiga affärer med ockupanterna, men rådhusrättens undersökningskommission tvingades lägga ner åtalet i brist på bindande bevis.
Läs mer i Anders Blidbergs bok: Sista Striden om Skåne, Langenskiölds förlag, september 2018
Text: Anders Blidberg
Bild: Statens trofésamling, Armémuseum