Espresso – Din lokala tidning
Krönika

De snälla

Mitt i Aktuellt ringde telefonen. Ett okänt nummer på displayen vid olämplig tidpunkt brukar innebära en säljare med piffigt säljarnamn som ”Samantha” eller ”Balthazar” som på ledig rikssvenska tilltalar mig med mitt förnamn i tid och otid. ”Hej Daniel! Jag vill absolut inte sälja något, Daniel, men har Du, Daniel, koll på dina räntor, Daniel? Vi har en tjänst, Daniel, som bla, bla, blabbedi bla…!”

Jag reste mig och gick ut i köket, harklade mig, tryckte på svaraknappen och gjorde mig beredd att, hårt men rättvist, be Balthasamantha att kamma sig (en snäll variant på ”dra åt helvete”). Vidare skulle hen ombedjas att aldrig mer störa mig när jag halvsover framför pessimistiska undergångsnyheter om en nordkoreansk jättebaby och en amerikansk dylik som vill kasta bomber på varandra. Samt att jag inte orkar tänka på räntor klockan halvtio utan bara vill höra väder-Nils berätta om vilket skitväder det blir i morgon.

Rösten i luren var visserligen oskånsk men ytterst osäljig och mycket vänlig i tonen. Det visade sig vara en välvillig man ifrån byn (Glimåkra) som hade läst mitt kåseri om snarkning och därför vill ge mig ett gäng tips. Metodiskt radade han upp metod efter metod och avslutade sedan med att avfärda dem alla som helt värdelösa samt med att berätta att snarkråden var ett svepskäl för att ringa och tacka mig för alla mina texter genom åren.

Lycklig som en lärka på en lördag återvände jag till vardagsrummet där frun satt (okej, låg) i soffan med en ”vem va’ de’-min” i ansiktet. Jag sprudlade ur mig att det var Arvid Ingemarsson (han heter något liknande) som hade rotat fram mitt telefonnummer och ville berätta att han uppskattar det jag skriver. Hon sprack upp i ett leende och sa: ”Vad snällt!”

Och det var precis vad det var. Snällt. Och det gav ringar på vattnet. Han lät glad i luren, jag blev glad, Anna blev glad, vi blev snäppet mer pussbenägna (jag och frun, alltså), barnen fick höra hur fina dom var och katterna fick mjölk. Det blir ju så när man utsätts för snällhet. Man vill skicka vidare.

Ändå ser man då och då hur ordet snäll dras i smutsen. ”Han är så snäll så han är dum” kan folk få för sig att säga. Nej, säger jag. En snäll människa är INTE dum. Dumt blir det först när folk i omgivningen gör dumt av det snälla. En annan nedlåtande kommentar är: ”Visst är hon snäll men det är kossan på ängen också!” Ja, kanske det, och därför ska både hon och kossan hyllas. Snäll är bra. Punkt.

Apropå kossa och snäll så kommer jag tänka på min gamle vän, Naserd Lonsen (han heter något liknande). Eftersom vi har en något rå men hjärtlig jargong bär det mig emot att skriva detta men han är förmodligen Sveriges snällaste man. Gång på gång har han ställt upp och stöttat en ung man (mig…hrm) i besvärliga situationer. Jag återkommer snart till honom och då får ni kanske förklaringen till varför jag drar en parallell mellan honom och en kossa.

Då jag nyligen fick stopp i en toastol gav jag mig först fanken på att lösa situationen själv. Jag fyllde en hink med vatten och utsatte stolen för ett antal aggressiva hällningar mitt i kröken, så att säga. ”Stoppet” vägrade ge med sig så jag joggade ut i förrådet och klippte av en bit kasserad trädgårdsslang som jag vek dubbel och förde ner i toan. Min plan var att stöta ”stoppet” all världens väg, eller i alla fall till närmaste reningsverk. Efter att i tjugo minuter, resultatlöst, ha stött blev jag både trött och stött. Mörk i sinnet provade jag då en kombination av hårt vattentryck och trädgårdsslangsstötning. Problemet var att med vattenfylld stol tvingades jag doppa hela armen för att få bra skjuts i stötningarna. Där satt jag alltså halvvägs ner i avloppet, hatade ögonblicket och kom att tänka på Naserd Lonsen. Han om någon vet hur man behandlar ett trilskande avlopp. Jag tvättade armen noggrant, tvättade den igen och kastade mig i bilen och körde bort till Folkhögskolan där Naserd jobbar (…ibland). Snäll som han är släppte han genast sin fikakopp och gick till sitt förråd och plockade fram en sugpropp modellen större. Därefter undervisade han mig i konsten att juxa sugproppen mot avloppshålet innan han önskade mig lycka till och återvände till sina kakor, förlåt, sysslor. Väl hemma igen tog det två jux innan ett klassiskt slööörp ljöd i badrummet och både jag och avloppet kunde andas ut. För säkert hundraelfte gången löste sig en knivig situation med hjälp av min snälle vän, Naserd.

Hur var det nu med den där kossan då? Jo, det finns ett tillfälle då Naserd inte var helt snäll. Helt utan förvarning, vid ett avslutningsspex på Glimåkra Folkhögskola, klämde han in sig i en väldigt trång baddräkt som inte lämnade något åt fantasin. Det vi sedan tvingades bevittna var både djuriskt och hårigt och kunde lätt liknas med valfritt lagårdsdjur. Synen brände sig fast på våra stackars näthinnor och skakade om oss i månader efteråt. Men, i övrigt, som sagt, Sveriges snällaste man.

Låt oss inspireras av de snälla i höst.

Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:

danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>

Relaterade inlägg

Hoppsan – det blev visst en valp

Ingela Lindström

Om “att råka i olycka”

Ingela Lindström

Prositen i Bäckaskog

Ingela Lindström

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs mer