Espresso – Din lokala tidning
danielbjörk

Döden, döden, döden av Daniel i Drakaberga

Astrid Lindgrens replik till sin lillasyster vid deras dagliga telefonsamtal på ålderns höst. Astrids gumkloka sätt att avdramatisera ordet, få det överstökat och sedan leda in samtalet på mer väsentliga ämnen har blivit en klassiker.

Med all rätt, men hur det än är så tänker jag på den ibland. Den där Döden. Det gör väl alla – då och då. Att inte finnas till kan fortfarande – vid femtiotvå års ålder – kännas ogripbart trots att det var min paradgren från Big Bang till 1971.

Jag fanns inte då Jorden svalnade. Jag fanns inte när dinosaurier inte var datoranimerade. Jag fanns inte när pyramider byggdes, när Homeros skaldade, när vikingar härjade, när Bellman fylleskrålade, när Ingela ”Pling” Forsman föddes, när Lasse Kronér började skolan eller när The Beatles splittrades.

Och det var inga problem. Det var rent av helt normalt i många miljarder år.

Men sen man väl börjat finnas fick man snabbt smak på det. Tids nog ska man återgå till det normala igen. Då är det väl inte konstigt att man ägnar den en tanke ibland – den där Döden. Det har jag gjort sen sommaren då jag fann haren.

Jag snubblade nästan på den då jag tappert bekämpade soldater som befann sig på andra sidan nyponbusken. Den buske som skilde diket där jag stod, från grönområdet där lekkrig ofta utkämpades. Jag avbröt tvärt min eldgivning och sänkte min AK4 som genast återtog formen av den gren den i själva verket var. Leken bleknade bort och den form av död jag hittills hade upplevt lyste med sin frånvaro. Den lekdöd jag dog då och då och som man återuppstod ifrån om man räknade till hundra. I stället stirrade jag Döden, den riktiga Döden i vitögat. Framför mig låg en hare och var sönder. Ögonen, som såg ut som färgat glas, var öppna men typ släckta, den lilla munnen gapade något och man kunde se de typiska gnagartänderna. Resten av djuret var svårt sargat. Jag kunde bokstavligt talat se rakt in i hjärtat på den och jag minns att jag tänkte att det såg ut att göra ont. Förmodligen hade den, med en hares blygsamma intellekt, missbedömt hur snabbt sjuttio kilometer i timmen är och hur ödesdiger en kollision mellan en hård Ford och en mjuk hare är. Med min gren försökte jag vända på den, men slutade snart. Av respekt kanske, men också av rädsla att den, trots att den var tydligt jättedöd, skulle vakna. I diket stod luften blickstilla. Sommarens alla dofter hade stämt träff just här och solen brände min nacke där jag stod. Jag var sex år och träffade den där Döden för första gången.

Jag hade svårt att sova den kvällen. Tänkte på storebrodern i ”De fattiga och de rika”. Han som Falconetti sköt och som segnade ner på trottoaren vid en bil och började blunda. Dog han? Mor sa att det var ketchup som rann ut ur kroppen på honom, men det måste ha varit blod. Vem har ketchup i kroppen? Jag började tänka på haren igen. Han låg därute i mörkret – helt ensam och helt död.

Tänk om han har barn – harbarn – som saknar honom. Kanske är han rent av en hon, en mamma.

Det kändes nästan ännu värre. Hur som helst skulle den nu bli ett skelett. Det hade jag fått lära mig hemma hos min (hemliga) kärlek, Petra Persson.

Petras mor Gull-Britt och min mor Lisa drack kaffe, åt sockerkaka och pratade vuxenspråk medan vi lekte i Petras rum. Plötsligt avbröt hon leken, smög in i sina föräldrars sovrum och kom tillbaka med en tidning. Hon stängde dörren noggrant och sa att hon skulle visa mig något läskigt. Vi satt på golvet, bläddrade försiktigt och hamnade i en artikel med bilder från ett krig. Mitt hjärta började panikdunka när hon pekade på bilden hon ville visa. Där låg nämligen en soldat och var extremt död. Han hade kunnat räkna till hundratusen utan att vakna. Där ansikten vanligtvis finns fanns en dödskalle med ett sånt där ofrivilligt grin. Jag blev livrädd, nästan gråträdd för bilden. Försökte febrilt att inte titta, men min blick vägrade lyda. Den landade hela tiden rakt på skelettsoldaten trots att jag ville titta på vadsomhelst utom just skelettsoldaten. Petra slog lyckligtvis igen tidningen och berättade att hon hade börjat gråta då hon först såg bilden, men att hon nu tittade på den varje dag. Lite grann. Då och då. Emellanåt. ”Vill du se den igen?”, frågade hon sedan muntert. ”Eeh…ja!”, ljög jag och bet ihop.

Jag följde ofta med min far till kyrkogården där min farfar låg och var död. Far pysslade om graven och planterade blommor medan min uppgift var att krana vatten i en kanna från den spännande kranen med skylten: ”DETTA VATTEN BÖR EJ DRICKAS”. Efter skelettsoldatupplevelsen hade en fråga tagit form i mitt inre. En fråga som aktualiserades var gång vi var på kyrkogården. Denna gång tog jag mod till mig, vinglade fram till far med den vattenfyllda kannan och ställde frågan jag grubblat på: ”Är farfar ett skelett nu?” Far blev något obekväm och svarade något i stil med: ”Nja…ähum…eeh.” Jag anar att han inte ville ge sig in på att förklara kremering för en sexåring. På vägen tillbaka till bilen var jag tvungen att kolla en liten sak till då en viss rockkung nyligen hade skapat rubriker genom att avlida:

”Är Elvis Presley ett skelett då?”

Veckorna efter att jag hade funnit haren besökte jag den varje dag. Värmen bestod, sommardofterna likaså. Men en ny doft hade blandat sig in i leken. Eller snarare stank. En stank av död frodades i den stillastående värmen och krockade våldsamt mot all somrig väldoft. Jag försökte undvika att andas genom näsan och stod förbluffad och såg hur små vita maskar respektlöst kalasade på haren.

Dagarna gick, sommar blev höst och intresset för harens förmultning avtog. Men när hösten gick mot vinter, såsom höstar gjorde på den tiden, gick jag bort till diket igen. Och fann inga spår efter någon hare. Nu har den helt slutat att finnas, tänkte jag och en iskall fasa rann genom kroppen.

Alla som finns ska en dag sluta finnas. Tuff insikt för en sexåring som i stort sett precis hade börjat finnas till.

Nu har jag funnits snäppet längre och trivs väldigt bra med det. Den där Döden kommer när den kommer, men först ska det levas.

“Livet, livet, livet…”.

DANIEL BJÖRK

Subscribe
Notify of
guest
0 Kommentarer
Newest
Oldest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs om vår integritetspolicy

0
Kommentera gärna artikeln – klicka här!x
()
x