”Coffee cups on the counter, jackets on the chair
Papers on the doorstep, but you’re not there
Everything is everything
Everything is everything
But you’re missing”
Jag har brottats med att skriva denna text, sökt efter de rätta orden, försökt hitta rätt ton. Till slut lät jag Bruce Springsteen inleda eftersom jag tycker att han är något på spåren. I låten ”You’re missing” lyckas han fånga den där svindlande känslan av att allting bara fortsätter även när någon man älskar försvinner. Det är den känslan jag bär omkring på.
För utanför fönstret beter sig Drakaberga som Drakaberga alltid gjort. Visserligen grönskar det i realtid, men annars är det mesta sig likt. Ån rinner, slött och oinspirerat, så som den brukar efter veckor av regnbrist, magnolian har blommat över och lämnar nu plats för nya, friska, gröna blad, gräsmattan är återställd och återhämtar sig fint efter höstens och vinterns våldsamma vildsvinsattacker, de omgivande hagarna har fått ett ansiktslyft med hjälp av röjsåg och fogsvans och väntar nu på att ett gäng nya hästar ska trava in i mitten på maj. Allting är som allting ska vara. Men någon saknas.
”Jag har satt lite äppelblom i Lakrits vas!”, sa Anna då vi trädgårdsdonade i vårsolen den första maj. Ja, det finns en liten vas, det finns en liten grav. Vår älskade katt – Lakrits – fick somna in för några veckor sedan och det är som att en pusselbit fattas. Hon vilar nu där stengärdet får ett abrupt slut innan ån, under det där trädet hon envisades med att bestiga som källing. Det träd ur vilket vi gång på gång tvingades rädda henne.
Ett tidigt facebook-inlägg berättar följande: En katt i ett träd, tänker ni. Min skatt i ett träd, säger jag. Den får väl ta sig ner själv, menar ni. Icke, halvskriker jag barskt. Min älskling förtjänar (ännu) en räddningsaktion som innebär att jag klättrar upp på höskjulet, frun förbereder en teleskopsåg på vilken hon hänger en Ikea-påse innehållande en söt och välkomnande röd filt med lite lockande läckert utspritt torrfoder, konstruktionen räckes till mig, balanserandes på höskjulstakets kant sträcker jag otympligheten i kattens riktning, Lakrits tvekar tolv gånger medan hon ylar ”MAO”, sannolikt utan att syfta på den gamle kina-diktatorn, jag ks-ks-ksar desperat och känner hur den utsträckta räddningskonstruktionen blir två kilo tyngre per sekund, katten hoppar till slut i påsen som, på grund av gravitation och en massa fysiska lagar upptäckta av 1700-talsfysiker, blir blytung, jag vrider kropp och själ mot Anna på markplan och sänker min ovärderliga börda så långsamt det nu går med en ömmande tennisarmbåge, hon tar emot, Lakrits hoppar glad ur påsen – smutsig som en otvättad elvis-frisyr på fyra ben. Skäms på er, ni som tyckte katten skulle behöva ta sig ner själv!
Det är tydligt att vi alltid har brytt oss lite extra om Lakrits. Förmodligen för att hon har brytt sig så enormt tillbaka. Från den dag hon satte tassarna i Drakaberga blev vi hennes flock. Hon har varit en mycket omhändertagande flockledare som alltid månat om oss andra. Hon har tröstat oss, roat oss och lugnat oss. Hennes metod har gått ut på att klättra upp på, exempelvis min bröstkorg då jag legat i soffan, och liksom lagt sig i vägen för domedagsnyheterna på teven. ”Visst verkar den ostbågsfärgade presidenten skvatt galen, men ska du inte fokusera på att klia mig under hakan i stället…”. En slags kropp-mot-kropp-och-själmot-själ-metod som utövades varje kväll och som jag nu saknar så innerligt.
”Hon var mer en hund än en katt” hör jag mig ofta säga, kanske för att Lakrits helt saknade den där jag-är-för-cool-för-att-hänga-med-er-attityden som katter ofta uppvisar. Hon älskade fester, människor, liv och rörelse. Hon var en varm och social liten personlighet. Så pass att jag inte nöjde mig med namnet Lakrits. Vid en inskrivning hos veterinären i Vesslarp tillfrågades jag om kattens namn och i ett ögonblick av inspiration fick hon namnen: Lakrits Lovisa Lillemor Björk.
Det blev bara sju år för dig, Lakrits. För oss. Men så mycket kärlek du gav och fick. Sov gott, lilla hjärtat och tack för att vi fick ingå i flocken! Allting är som allting ska vara. Men Du saknas.