Espresso – Din lokala tidning
johannes.jpg

“En göing verkar ha lätt till tillit. Det tror jag är avgörande för att människor ska kunna växa.

– Tack för stafettpinnen Helena! ”Ett annat perspektiv på människors växande”, som du skrev, var en fin hälsning och jag vill gärna skriva något om det!

För er som inte vet vem jag är så är min tydligaste roll i Östra Göinge att jag är präst och kyrkoherde i Broby-Emmislöv församling. Ska man räkna mig som göing får det nog vara med ett tillägg: Ingift göing. Min fru kommer från Göinge och själv har jag nu bott här i drygt fyra år. Så ska jag säga någonting om Skånes gröna hjärta är det i någon mån med ett utifrån-perspektiv.

Därifrån jag kommer, Västsverige, finns det många historier om öar i skärgården och byar i kustbandet där man måste ha levt i åtminstone fem generationer på samma plats för att man ska få räkna sig som riktig inföding. Innan dess får man inte alla (för)delarna av dolda strukturer och osynliga samband mellan människor. Innan dess är man inte fullt ut pålitlig. Innan dess har inte fisk-doften satt sig ordentligt, tror jag man tänker.

Så är det inte här – och det är bra! Här har jag inte en enda gång hört en diskussion om vem som får kalla sig göing och inte. Däremot har jag många gånger fått frågan om vi trivs, om vi har funnit oss till rätta. En stor omsorg!

För mig har detta att flytta till Göinge fått innebära att snabbt bli medräknad, snart bli anförtrodd. Och detta att jag får frågan om att skriva en text om vad det innebär att vara göing är ju ett bevis på just det. Kanske kan man av det dra slutsatsen att en göing verkar ha lätt för tillit. Det tror jag är avgörande för att människor ska kunna växa och blomma ut, engagera sig och ta ansvar. Och här luktar inte fisk, det doftar skog.

En annan sak som slagit mig är att här letar man möjligheter, man ser inte så mycket till problemen. Det innebär inte att problemen inte finns. Det tycks däremot finnas en attityd som gör att man inte fastnar i dem och ältar dem, utan snabbt ger sig på att hitta lösningar.

Problemlösarattityden

Det ska ärligt sägas att det var inte helt lätt att få mig att flytta hit. Jag är präst och hade inte bott så länge på den platsen där vi tidigare bodde, jag tänkte att jag skulle tjäna som präst där länge till. Men, ”problem i Göinge är till för att lösas” måste församlingen i Broby ha tänkt när de blev utan präst och ingen sökte den lediga tjänsten. När jag blev kontaktad och uppmanad att söka och gav en bit av lillfingret som svar togs snart hela handen. Ett tydligt exempel på problemlösar-attityden. Ett av alla knep som församlingen använde för att locka mig och familjen hit var ett hus. Det marknadsfördes som ”Brobys vackraste hus” och jag är möjligtvis benägen att hålla med. Broköpsgården där vi nu bor är ett vackert hus, och även trädgården är ännu någorlunda vacker trots fyra somrar med vår skötsel.

Hur som helst, när vi väl flyttat hit och blev välkomnade kallades huset inte längre det vackraste huset, istället fick vi höra att vi just köpt ”Brobys mest svårsålda hus”. För att minimera risken att vi flyttar vidare: Ännu ett problem löst. Ärligt talat tror jag att just detta är en sak som får mig att känna mig hemma, jag tror nämligen att jag är likadan. Här blundar man inte för problemen, men man fastnar inte i dem, man löser dem.

Att flytta till Göinge har för mig inneburit att upptäcka och få bli en del av ett stort nätverk av människor som tillsammans strävar mot att hjälpa och stötta människorna som lever här på olika sätt.

Uppgiften i församlingen

Min uppgift är att leda församlingen i Broby-Emmislöv, även om jag hellre skulle säga att uppgiften är att betjäna den med det som är mina gåvor och förmågor. Det är inte minst i församlingen jag fått upptäcka de karaktärsdrag för en göing som jag hittills beskrivit. Ett par reflektioner kring det som är mitt – och församlingens – uppgift i den här bygden: För den första reflektionen vill jag citera påven och hur han beskriver kyrkan: Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter en strid. Det är meningslöst att fråga en skadad person om han har högt kolesterol eller hennes blodsockernivåer – man läker hennes sår.

kyrka

Just så hoppas jag att församlingen ska uppfattas – som en plats där vi som är sårade av livet på olika sätt kan få läkas och där vi stöttar varandra med just det som vi förmår. Där vi får möta livets läkare.

Den andra reflektionen om kyrkans uppdrag är utifrån det Helena senast skrev om rötter, grönsakernas rötter och sina egna rötter, som en förutsättning för att kunna växa. En annan poäng med rötter är att de får en att stå stadigt. Ett träd sänker sina rötter djupt för att stå emot stormar. Jag hoppas att kyrkan kan få vara en miljö där människor kan förankra sina rötter djupt, i något (någon) som gör att jag kan stå kvar även när livet stormar runtomkring mig.

Tack för detta utrymme att få dela några tankar kring vår gemensamma plats på jorden och min roll här. Nu lämnar jag vidare till Anders Ernstedt som verkligen har praktiserat detta att vara en nätverkare som stöttar människor som lever här.

Subscribe
Notify of
guest
0 Kommentarer
Newest
Oldest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs om vår integritetspolicy

0
Kommentera gärna artikeln – klicka här!x
()
x