Jag var femton år den gången då jag verkligen drabbades av musik. Och insåg att ingen annan kulturyttring besitter en sådan kraft som just musik. Då hade jag ingen aning om vad som hände. Frågan är om jag har nån aning nu. Jag vet bara att jag, genom livet, har skakats om av spännande bildkonst, film och välskriven litteratur. Men inget har berört mig som när jag hörde live-versionen av ”The sounds of silence” första gången. Om mina beskrivningar av upplevelsen känns något bombastiska och pretentiösa betyder det bara att jag lyckats finna de rätta orden.
Året var 1981. Den 19 september för att vara exakt. Jag var en tioårig påg i Trelleborg och hade ingen aning om det som stod på i New York. I Central Park, närmare bestämt, pågick en utomhuskonsert. På scenen stod två män i 40-årsåldern. Den ene var klädd i vit skjorta, svart väst och blå jeans, den andre som var något kortare var klädd i brun kostym och höll en akustisk gitarr i handen.
Mörkret hade fallit över staden som aldrig sover. I ljuset från en ensam spotlight stod de två barndomsvännerna –
Paul Simon och Art Garfunkel – mitt i hjärtat av sin hemstad och tog emot publikens öronbedövande jubel medan det sista E-moll-ackordets toner ebbade ut i den avsvalnande kvällen.
Året var 1986. Jag var femton år och satt, som vanligt, på min sängkant och försökte bli gitarrist då min systers pojkvän, Roger, kom in i mitt rum med en hög LP-skivor under armen. Musik han tyckte jag borde lyssna på. Tonårigt oengagerad bläddrade jag genom högen av i huvudsak helt ointressant syntmusik. Men en skiva stack ut.
Det var en dubbel-LP med en enkel närbild av två leende män i strålkastarljus på konvolutet och texten: SIMON AND GARFUNKEL – THE CONCERT IN CENTRAL PARK Jag ögnade igenom låtlistan och kände vagt igen en och annan titel. Den allra sista låten var den som lockade mest och jag sänkte försiktigt ner pick-upen som landade mitt i ett publikvrål. En stark och envis kvinnoröst ur publikhavet lyckades överrösta de 500 000 medmänniskornas skrän. ”Sound of silence”, skrek hon, om och om igen. Plötsligt började Art Garfunkel härma henne och halvviskade ”Sound of silence” i mikrofonen och publiken skrek ut sin lycka.
Paul Simons röst tog sig genom publikens unisona lyckoläte: ”Well, you know, we wanted to have fireworks tonight. But eh…but they wouldn’t let us have that. Well, let’s make our own fireworks here.” Jublet gick som en våg genom parken och växte i styrka då Paul Simons fingrar plockade de ikoniska tonerna till inledningen av ”The sounds of silence”. En akustisk gitarr, två ljusa mansröster, Arts huvudstämma och Pauls understämma i en perfekt harmoni, en nästan hypnotisk, svindlande vacker melodi och en poetisk text:
”Hello darkness, my old friend, I’ve come to talk with you again”
Rysningar rann längs ryggraden och en svårbeskriven lycka spred sig genom hela mitt väsen. En känsla av trygghet och totalt fokus. Allt annat än här och nu försvann.
Tredje versen: ”And in the naked light I saw ten thousand people, maybe more” Trots att jag satt stabilt på mitt pojkrumsgolv kändes det som att jag tappade fotfästet. New York-publikens reaktion på Simons textrad tog andan ur mig. Allt sattes på sin spets och tillvaron liksom hamnade i gungning.
Det finns ett före och ett efter. Låten tog slut och i tystnaden satt jag, tårögd på min blåa heltäckningsmatta, och förstod ingenting och allting på samma gång. På tre minuter och femtionio sekunder hade min värld förändrats. Jag hade mött Simon and Garfunkel, jag hade förtrollats av ”The sounds of silence” och publikhavet där i New York bestod nu av 500 001 personer.
Året är 2024. Trettioåtta år har passerat sen den där dagen i pojkrummet. Jag är numera en hyfsat vanlig man med en älskad fru, två fina tonåringar, katter, hästar, hus, progressiva glasögon och lån. Det är ett vackert liv jag lever och jag känner mig rik som ett troll, även om mina bankkonton inte alltid håller med.
Men som för alla nutidsmänniskor känns det då och då som att veckorna innehåller lite väl många vardagar med mängder av krav och måsten. Stress och press rusar rundor i kroppen och tillvaron tynger.
Vid dessa tillfällen letar jag, som så många gånger förr, fram ”The sounds of silence”, trycker på play, kliver in i tidsmaskinen och nuet försvinner. ”Hello darkness, my old friend, I’ve come to talk with you again” Jag är där igen. På mitt pojkrumsgolv. På den blåa heltäckningsmattan. Bland 500 000 jublande medmänniskor. Och rysningarna rinner längs ryggraden.
DANIEL BJÖRK