Espresso – Din lokala tidning
daniel d

En zoofobikers uppväxt

Som barn var jag otroligt hundrädd. Och sköldpadderädd. Och vandrande pinne-rädd. Jag var faktiskt djurrädd i största allmänhet. Och jag tror att min zoofobi uppkom på grund av vår undulat, Pelle.

Pelle var en folkilsken, bitsk surpuppa som helst ville bli lämnad ifred. I femton år (världsrekord?) satt han och tjurade i sin bur, väntade på döden och bara hoppades att någon skulle vara dum nog att sticka in ett finger. Då visade han med all oönskvärd tydlighet vad han ansåg om människosläktet genom att försöka bita fingret av den hand som födde honom. Buren blev till slut något man undvek. En möbel som lät då och då.

Pippins blodtörst fick mig att tänka att om en fågel på ett halvt hekto kunde vara så mordbenägen – vad kunde man då inte förvänta sig av större djur.

Min moster hade en hamster på säkert två hekto – Sluggo
– som alltid slängde lystna blickar efter mina mjuka barnfingrar. Jag ville så förtvivlat gärna klappa honom, men fick lära mig the hard way att en gullig liten pälsboll mycket väl kan vara en vampyr.

En ovanligt vacker dag lämnade Sluggo jordelivet, vilket hamstrar faktiskt gör lite då och då. Men innan jag hann fira satt en ny hamster i Sluggos bur. Denna efterträdare såg exakt likadan ut som Sluggo och visade exakt lika stort intresse för barnfingerkött. Han döptes följaktligen till Sluggo två. Både Pelle och Sluggoarna var inburade vilket kändes tryggt för en djurfegis som jag. Värre var det hemma hos min vän Micke Jynsen som envisades med att släppa ut sin vidriga undulat, Nicke Toby Jynsen. Nu var inte Nicke Toby Jynsen vidrigare än andra undulater, men Pelle hade lärt mig att undulater äter människokött och Hitchcock hade lärt mig att alla fåglar lever för att hacka näbben i mänskliga hornhinnor. Och fågelfötter är fulla av sylvassa klor. Vidrigt är ordet.

Min första hunderfarenhet fick jag hos mina kusiner som hade en pudel som hette Tim. Han brukade välkomna oss barn med högljudda utskällningar, hade sylvassa huggtänder och en osviklig vilja att tugga på barn. Jag var och är ganska säker på att alla hundar, från minsta chihuahua till största grand danois, någon gång har funderat på att äta sin ägare. Kanske hade jag djurotur som barn. Genom åren har nämligen min zoofobi klingat av. Mycket tack vare goda erfarenheter av katter, kanin och hästar som alla verkat helt ointresserade av att sätta tänderna i mig eller resten av familjen. Och då har vi ändå väldigt söta barn som jag själv då och då funderat på att ta en tugga av.

För några år sedan påmindes jag dock om min gamla rädsla då jag rastade vår lånehund – Rila, en otroligt fin och snäll schäfer. Hon drog nämligen igång en skällfest utöver det vanliga då jag träffade på några bybekanta. ”VOV VOV VOV!!!” lämnade Rilas taggiga gap och jag såg på bekantingarnas skräckslagna blickar att för dem var schäfer bara är ett annat ord för varg. Med bestämd jag-har-pli-på-hundar-röst beordrade jag henne att genast sluta upp med skällandet, som för henne mycket väl kan ha betytt: ”HEJ HEJ HEJ!!!”. Jag anser att förbud mot gälla skall skall gälla i tätbebyggt område och kring hundskeptiska exemplar av Homo sapiens. Det sket Rila rejält i varpå vi fick skippa trevligt kallprat och traska vidare.

När kvällen kom skulle Rila övernatta. Jag minns att jag för säkerhets skull såg till att hon var proppmätt innan vi kröp till kojs.

Man vet aldrig…

DANIEL I DRAKABERGA

Subscribe
Notify of
guest
0 Kommentarer
Newest
Oldest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs om vår integritetspolicy

0
Kommentera gärna artikeln – klicka här!x
()
x