DANIEL I DRAKABERGA
Adventsstjärnan i köksfönstret sprider sitt gemytligt gula sken. Utanför samsas ett lakritssvart mörker med ett gäng minusgrader. Jag försöker desperat julmysa, men det är svårt när man är 53 år och butter. Och vad har jag då att vara butter över? Jo, pricken över i:et vid mitt frukostbord – Kristianstadsbladet – låg INTE i lådan då jag nyss, halvklädd och iförd icke-frostkompatibla foppatofflor, gläntade på det iskalla locket därute i polarkylan. Nu sitter jag i köksvärmen, där Helen Sjöholm sjunger underbara ”Koppången” ur Sonos-högtalaren, med mitt rykande kaffe och muttrar över hur tidningsbäraren kan ha mage att köra försiktigt på glashala vägar när hen ska leverera en tidning till MIG!!!
När de första kaffeklunkarna landar i mitt innanmäte tinar jag så sakteliga och tänker tacksamma tankar om tidningsbäraren som (egentligen) förtjänar en medalj. Samtidigt hörs ett klassiskt klonk från brevlådan och med ens känns mörkret mindre mörkt och kylan mindre kall. Jag lämnar mitt köksbord och halvdansar de tolv metrarna mellan ytterdörr och låda där jag greppar ett, fortfarande bilvarmt, exemplar av K-bladet. I dörren möts jag av Weeping Willows och Magnus Carlssons mjuka stämma i ”Maybe this Christmas”. Morgonen är räddad, julmys anas.
Efter en lycklig frukost klär jag mig snäppet snofsigare än jag brukar. Ska nämligen träffa mina gamla vänner i SPF Knislinge på Klockaregården. ”Snofsig” klädsel innebär en skjorta och ett par byxor som inte heter jeans. Jag trär också på mig en tomteluva för att liksom ”gå in den” medan jag gör mig klar. Den ska nämligen pryda min rejäla hjässa under julfesten där jag ska underhålla.
Med famnen full av gitarr, ett ljudsystem, en sångpärm och ett notställ tar jag mig otympligt från dörr till bil då jag ser en räv raska över hagen. Den ser överraskad ut när den upptäcker min märkliga uppenbarelse och stannar upp en kort stund innan raskningen fortsätter. Ett underbart litet möte. I bilen börjar jag känna den bekanta tomteluvaklådan. Som om en julelus och hans tusen kollegor dansar ringdans i min hårbotten. Jag fnattar mig genom luvan och lyssnar samtidigt på Bob Dylans märkliga version av ”Have yourself a merry little Christmas”. Hans röst liksom knirrknarrar som en gammal dörr i stort behov av smörjning. Fult, men paradoxalt nog, vackert.
Väl framme i Knislinge parkerar jag så nära ingången jag kan. Det blir en del rundor in och ut innan min utrustning står klar och grann i stugan. Trots svårt immande glasögon kan jag skönja vackra leenden från mina vänner. Det känns rent av som att kliva in i en stor och varm kram. Klockaregården doftar ljuvligt av all julmat och ett genuint gemyt sprids i lokalen.
Medan ”det kalla” intas sjunger jag ”Jag drömmer om en jul hemma” som trillar in i originalet – ”White Christmas”. Och trots sillfyllda munnar sjunger mina årsrika vänner med så man ryser längs ryggraden. Av välbehag, bör jag kanske tillägga.
Mitt snack mellan låtarna har jag i stort sett ingen koll på. Jag brukar starta munnen och se vart den hamnar. Jag kan bli lika överraskad som mina åhörare. Just idag försöker jag hålla nere på ordtempot då jag har Jenny och David vid min sida. Dessa ”stackare” ska försöka texttolka det jag säger i realtid vilket jag glömmer i tid och otid.
Efter några låtar tar jag en paus då ett bedårande lussegäng från Färes förskola tågar in i lokalen och ger oss alla en sötchock. Det tipptappas, stjärnblinkas och sockerbakas hejvilt och det bjuds på cirka ett dussin charmiga mjölktandsleenden innan tåget vänder och tuffar ut ur lokalen. Ett underbart litet möte. Det är inte lätt att gå på efter detta gäng vars gullighet jag inte riktigt kan matcha, trots mitt nyrakade anlete. Ja, skägget som
Jag sjunger vidare och passar på att berätta för SPF (och er läsare) om min Facebook-sida ”Daniel i Drakaberga” där man kan boka mig för musik, live-kåseri och diverse underhållning. Vill man att det ska vara ett snäpp vackrare kan man anlita både mig och min sjungande hustru, Anna.
Mellan ”det varma” och gröten, trotsar gänget den traditionellt sövande proppmättnaden och stämmer upp i rejäl allsång och jag står mest och myser. ”Bjällerklang” studsar mellan väggarna och den fina responssången i ”Silver Bells” bosätter sig i mitt hjärta. Full av julmys packar jag, i omgångar, ut min musikutrustning efter avslut. Och var gång jag återvänder från utekylan bjuds jag på en varm och go’ applåd. Tack, SPF Knislinge! Ännu ett underbart litet möte.
DANIEL BJÖRK