Jag kunde inte säga nej, och helt ärligt känns det rätt betryggande att ha åtminstone en hästkraft på hojen. Vad jag inte berättat för honom är att jag kommer behöva såga av en bit av hans pinne för att få plats med honom i packningen. Men nog om Bob. Risken är ändå rätt stor att han under den beräknade resans 9–12 månader någonstans blir kidnappad av en kleptoman (läs: ett barn).
Ni frågar mig hur man förbereder sig inför en sådan resa,ekonomiskt, hälsomässigt och mentalt. Jag sålde lägenheten. Källan till min goda hälsa dedicerar jag den råa ingefäran jag står och skär i små prillor och lägger i en snusdosa på morgnarna. Vad gäller min mentala förberedelse kan jag starkt avråda min metod, vilken består av att visualisera och i princip förvänta alla möjliga scenarion av negativ karaktär: alltifrån att bli nedtrampad av en älg innan jag nått Hästveda till att bli kidnappad och torterad av terrorister och använd för lösensumma som aldrig skulle godkännas av Margot Wallström. Så jag hoppas innerligt att W.B. Yeats hade rätt när han sa ”life is a long preparation for something that never happens”, även om han syftade till hela livet och inte en period av förberedelse inför en cykeltrip.
Vad har jag gjort för att förbereda mig praktiskt inför detta? Lyssnat på fågelkvitter, brusande bäckar och regnstormar vid insomning, försökt lära mig lite ryska där det enda jag egentligen lärt mig är att ”Nastrovje!” (för skål) i själva verket är den polska versionen, spenderat en del tid med en cykelkunnig vän som lärt mig än det ena och än det andra, sagt upp mig från jobbet, låtit mig injiceras av diverse vaccinationer, införskaffat en bra cykel och annan utrustning.
En rimlig fråga i sammanhanget är förstås varför jag valt att cykla till Indien om jag nu är totalt och uppenbart livrädd inför företaget. Stirra döden i vitögat och utmana sina demoner? För att livet är kort och för att man sover och jobbar för mycket? Ja delvis något åt det hållet, och för att lära mig leva efter Hakuna Matata.
Jag och kastrerade Bob kommer cykla på min nya TREK 920, leta oss från punkt A till punkt B med hjälp av stjärnor (I wish) och min Garmin GPS, slå upp mitt Hilleberg tält, ibland i mörkret med hjälp av min pannlampa, sponsrat av TREK genom MC-Center i Kristianstad, ICA Supermarket och Osby Aktivcenter, och LNT i Lönsboda. Förutom det kommer jag behöva ha med mig sovsäck, matlagningsattiraljer, reservdelar och verktyg till cykeln, sparsamt ombyte kläder, cykellås, kamera, platta, mobil och laddningsartiklar till dessa, tandborste (i mån av plats), hopfällbar diskbalja, ett munspel för att skrämma bort vargar och yxmördare, en fake-plånbok med Monopol-pengar vid rån, och en hel del annat som ska packas ner i vattentäta väskor som fästs här och där på cykeln.
Under tiden vi (jag) cyklar kommer vi försöka samla in pengar till Cancerhjälpen, som är en mindre fristående organisation och som hjälper både vuxna och barn. Min insamling kommer gå till barn som drabbats av cancer. Pengarna kan gå till allt från pyssel, rekreationsresor, och för att täcka merkostnader eller bortfall av föräldrars lön på grund av sitt cancersjuka barns behandlingar med mera. Det sägs att alla känner någon som drabbats av cancer. Min morsa drabbades av cancer för några år sedan och är fortfarande drabbad. Hon är en stor inspirationskälla.
Till den slutgiltiga frågan då, åtminstone för denna gången, hur känner jag inför resan? Jag känner mig oförberedd, otillräcklig, utlämnad till en oländig serie av orsak och verkan och inte minst väder, men ändå fast besluten. Jag ska göra det, även om det innebär att jag kommer behöva lära mig allt på vägen, eller rentav misslyckas. #fuckcancer
Text & Foto: Felix Fernebring
]]>