TEATER/FÖRENINGSLIV. Det ska startas fotbollslag i Boalt. Handlaren och telefonaren har sett en match i Glimåkra och nu vill Boaltsborna ge sina ”herar” möjligheten att sparka boll på riktigt. Men vems åker ska bli plan, och hur får man pengar till att bygga mål och publikplatser. Nu blir det fart på både skvaller och kreativitet!
– Alla intar sina platser!
Lars-Åke Ljungdal, manusförfattare och regissör i amatörteatergruppen Kuppmakarna uppmanar skådespelarna att ta på den rekvisita och kostym de har med sig för i dag är det fotograf på plats. Det är några veckor kvar till premiären av Kärleksört 4, och även om manushäften är kvar i händerna så börjar flytet att sitta.
Kärleksört 4 repeteras nu på bygdegården, där alla verkar ha blivit fotbollstokiga.
Kerstin Möllers karaktär Elsa har tillsammans med maken Tage gått och blivit frälsningssoldat sedan senaste föreställningen, och hennes nya hätta lockar fram glada skratt hos ensemblen.
Fotbollsfeber i BOALT
– Historien i våra Kärleksört-föreställningar bygger på människorna i Boalt. Nu är det 30-tal och den stora snackisen är fotbollsmatcherna i Glimåkra – visst ska väl även Boalt ha en fotbollsplan och ett eget lag, berättar Lars-Åke Ljungdahl som själv spelar rollen som Ture – en hårt hållen make som dras mellan fotbollsplanerna och frugans förväntningar på att han ska skura golven och laga hackekorv med päror.
– Holger har en fin åkerplätt nere vid stationen som kan tjäna som plan, och snart kommer någon på att man både kan spela revy och starta syföreningsauktion för att dra in pengar till startkapitalet. Pastorn spelar ju piano; handlaren har kvar sin gamla trollerilåda; telefonaren visar sig ha färdigheter både inom blåsinstrument och tankeläsning. Helena, som i Kärleksört 3 lämnade byn efter att ha gift sig med en kondomhandlare är på hembesök och ställer gärna upp med en sång.
Gör allt själva
Kuppmakarna har funnits som förening sedan uruppförandet av föreställningen Loshultskuppen 2002. Flera av deltagarna har varit med sedan starten och därmed även hunnit bli rutinerade i scensammanhang.
Även om skådespelarna inte kommer från samma by kan nog tänkas att en del av inspirationen till manuset kan ha hämtats från de egna utmaningarna med att sätta ihop och framföra de elva föreställningar som Kuppakarna hittills har bakom sig.
– Vi är ganska ensamma i de här trakterna om göra allt själva – från manus till scenbygge, säger Lars-Åke, som fick en anledning att ta tag i skrivandet när teatergruppen behövde egna manus till sina föreställningar.
– Egentligen handlar väl skrivandet mest om att skådespelarna ska ha något att säga, säger han blygsamt och blir genast rättad av Lena Pearson.
– Du säger ju alltid till oss att vi berättar en historia om bygdens utveckling – hur Boalt har växt fram under olika perioder.
Och Lars-Åke, som även har ett stort engagemang inom hembygdsrörelsen kan inte annat än hålla med.
– Visst är det så – nu handlar det om Boalt eftersom vi har fastnat för att spela i den här fina lokalen, men det hade lika gärna kunnat utspela sig i Kräbbleboda eller Jägersborg. Det har funnits en fotbollsplan vid stationen i Boalt, men om det fanns något fotbollslag har jag egentligen ingen aning om. När man ska ha material till en ensemble med fasta roller är det lättaste att skriva det själv!
”Alla pushar varandra”
Så förvandlas Boalts hembygdsgård till en bygata med insyn i handelsboden där skådespelet kan ta sin början. Skådespelarna kan sina karaktärer sedan länge, men visst är det några repliker som hehöver hamras in innan premiären.
Föreställningen delar en hel del drag med buskis, men dråpliga poänger har fått lämna plats för en ganska kärleksfull skildring av bybornas lilla värld.
– Det är fantastiskt kul att vara med i ett sammanhang där alla pushar varandra framåt, i stället för att lägga krokben på varandra säger Cecilia Nilsson.
– Den 28 januari blir det premiär, vi spelar fyra föreställningar under två helger. I dag har vi genomdrag på den första delen, vad som händer därefter får förbli en överraskning tills vi har publiken på plats, säger Lars-Åke Ljungdahl.
Text&Foto:
Erik@espressomedia.se