ÄDLA DRYCKER. Det var ett tag sedan jag skrev om gin senast, det var i min 24:e krönika 2021. Detta är den 57:e; det har med andra ord hunnit rinna en del andra drycker under broarna sedan dess. Den förra ginkrönikan hade rubriken ”Gin – överlevaren” och jag hade mycket väl kunnat använda den rubriken även idag, om den nu inte redan varit upptagen! Gin har trots ett långt förflutet med dåligt rykte tagit sig in i finrummen. Vi ska undersöka detta fenomen lite närmre i en kommande krönika. Men först en liten historisk bakgrund.
DET BÖRJADE MED HOLLÄNDSK GENEVER
Att destillera vin för att få en produkt med högre alkoholhalt har varit känt i Europa sedan 1000-talet i bl. a. Frankrike och Tyskland och holländarna var också tidiga med att lära sig destillera. Dåförtiden talar vi om små volymer för parfym, medicin etc. Några århundraden senare hade man lärt sig att destillera mäsk, som satts med hjälp av jäst och säd, i s.k. enkelpannor (pot-stills). Metoderna var emellertid inte så utvecklade och förfinade, vilket gjorde att resultatet var mycket illasmakande av bl. a. finkel. För att råda bot mot detta började holländarna tidigt att smaksätta spriten med enbär, vilket ger en kraftig och besk smak som delvis döljer den dåliga smaken. Om man dessutom sötade den och tillsatte lite andra kryddor fick man en drickbar sprit, som kom att kallas genever. Namnet fick det av det franska ordet för enbär, genièvre och året var 1572 (det latinska namnet på ensläktet är juniperus).
Genevern blev snart holländarnas nationaldryck och den spreds i närområdet, inte minst till England där det snabbt blev populärt och kom att kallas gin. Även här blev det populärt och när myndigheterna höjde ölskatten blev gin det billigaste alternativet för att få en fylla. Supandet bland den engelska befolkningen tilltog alltmer pga det billiga ginet och 1736 höjde man därför skatten på gin kraftigt, vilket naturligtvis innebar att engelsmännen började dricka mer öl igen.
I och med att det engelska ginet blev dyrt blev det samtidigt lite fint att dricka gin för de som hade det bättre ställt och kunde betala. Kolonnpannan, som gjorde entré på 1830-talet och ersatte enkelpannan, gjorde dessutom att man fick en betydligt renare produkt. Det började snart byggas ginpalats överallt i England och runt 1850 räknar man med att det fanns ca fem tusen sådana ginpalats enbart i London. Ginet hade nu fått status av finare dryck för de välbeställda och inte som tidigare bara ett berusningsmedel för de fattiga.
Men snart skulle det engelska ginet ändra karaktär och skilja sig markant från sitt holländska ursprung. Orsaken var William Banting, han som lade grunden till begreppet bantning. Banting var ordentligt tjock och fet, han fick olika kroppsliga problem och hans läkare rekommenderade en sträng diet med lite kolhydrater. Söt sprit, till vilken det dåvarande ginet hörde, bannlystes helt. Bantings diet gjorde att han snabbt gick ner i vikt och han var inte sen att sprida sitt budskap i skrifter som fick stor spridning. Det gjorde att efterfrågan på det söta ginet rasade och ingen ville längre dricka sötad sprit. För att göra något åt detta började därför ginproducenterna i London en bit in på 1860-talet att plocka bort sockret från sitt gin. Och därmed blev ginet en ”torr” dryck och London Dry Gin startade sitt segertåg över världen. Den gin vi känner idag var därmed född medan den holländska genevern behöll sin sötma och karaktär. Så ska du banta, välj engelskt gin!
Mot slutet av 1800-talet började de engelska ginpalatsen försvinna alltmer. Vid denna tid hade den torra gintrenden dessutom spridit sig över världen och var då oerhört populärt på den amerikanska ostkusten. Till Sverige kom ginet inte förrän en bra bit in på 1900-talet men blev senare populärt även hos oss i groggar och drinkar. Fortsättning följer! Till dess, ha det bra hälsar Bengt Arne, som i skrivandets stund fortfarande är vit.
BENGT ARNE LARSSON ÄDLA DRYCKERS VÄNNER