DANIEL I DRAKABERGA
KRÖNIKA. 2025 är lite av ett jubileumsår för mig och min hustru. I tjugo år har vi varit lärare, föräldrar och glimåkrabor (även om hustrun i ärlighetens namn är en återvändare). Jag satte mig ner och tänkte skriva en text om detta då jag insåg att den redan finns. Följande text publicerades i Glimåkra Hembygdsförening fina årsbok 2024. Jag unnar mig en recycling. Så här dramatiskt var det att flytta till Östra Göinge.
Året 2005 var en dryg vecka gammalt då flytten gick från Malmö i sydväst till Glimåkra i nordost. I varsitt fordon med varsitt fullt släp satt Anna och jag och rullade fram på E22:an. Vi blinkade av mot Hässleholm i Rollsberga och i höjd med Höör började elaka stormvindar rycka och dra i våra stackars mackhyrda vindfång till släpvagnar. Vi körde vidare som på nålar och när vi slutligen gled in i Glimåkra, lördagen den 8 januari, välkomnades vi med öppna armar – av Gudrun.
Planen var nu att vi skulle bo en tid hos svärföräldrarna i Drakaberga innan vi fick tillgång till Mats och Ewa Perssons stora, fina, gula hus i Hittarp. Om jag varit det minsta vidskeplig skulle jag kanske tolkat det första dygnets mardrömsstorm som ett tecken på att Gudrun, och kanske byn Glimåkra rentav, inte var intresserad av att låta en gammal Björk från Trelleborg slå rot i den stenrika göingejorden. Men den tanken slog mig aldrig. Då.
”Den stora skillnaden mellan Glimåkra och Trelleborg är att det alltid blåser i Trelleborg. Vilket håll man än cyklar har man motvind”. Så brukade jag säga med tillägget: “Ska bli skönt att bo i lugna Östra Göinge och att äntligen få erfara innebörden av det exotiska ordet vindstilla”. Tji fick jag.
Nu hukade vi oss i de ilskna vindarna från bilen till altanen och klev lättade in i stugvärmen hos Uno och Lillemor för en stunds gemyt i köket. Det bjöds på kaffe och något kaloririkt och jag hann tänka tanken att det här är ändå rätt mysigt innan strömmen blåste bort för att sedan lysa med sin frånvaro i elva dygn. Det var nu eftermiddag och utanför huset vrålade skogen som ett sårat djur, svårt plågad av de hänsynslösa orkanvindarna som fortfarande bara “förfestade”.
I Annas mage simmade, vid den här tiden, en liten bebis som bara hon och jag visste om. Denna underbara lilla hemlighet, som i augusti visade sig vara Johan, gjorde att hon ofta blev eftermiddagstrött (samt morgon- och kvällstrött). Hon skyllde på att den besvärliga bilfärden tagit på krafterna och föreslog att vi skulle unna oss en tupplur i det strömlösa barndomshemmet. Sagt och gjort, vi gick upp till vårt sovrum, kröp under det fluffiga täcket och jag somnade som en klubbad säl. Anna kunde däremot inte komma till ro. Hon oroades av Gudruns våldsamma andetag och av alla nya ljud de skapade i huset. Dessutom stod ett väldigt träd på fallavstånd från huset och just det rum i vilket vi låg. Hon försökte ruska liv i mig och dela med sig av sin oro, men jag slog dövörat till och valde att bejaka det välsignade ryggläget. Efter en stund bestämde hon sig för att stiga ur sängen och gå ner till mor och far som stormvakade i kökets stearinljussken. ”Jag är rädd för den store björken”, sa hon. En replik som, från den dagen, har blivit lite av en klassiker hos mina svärföräldrar.
Annas oro visade sig vara befogad. Ett dån lyckades tränga igenom skogens klagan då trädet, några timmar senare, slutligen föll. Där låg den store björken uppsliten ur jorden med rötterna i vädret i ett, kanske inte lika välsignat, ryggläge. Den hade i alla fall den goda smaken att avsluta jordelivet med att falla exakt i det fallvänliga utrymmet mellan boningshus och garage.
Dagen efter vaknade vi upp till en annan by, en sargad sådan. Enorma arealer av den store björkens kollegor hade gått samma öde till mötes – Gudrun hade gjort plockepinn av sydsveriges skogar, 730 000 elabonnenter suktade efter ström och “förtvivlade” barn fick stå ut med att en del skolor tvingades förlänga jullovet med några dagar. Vi satte oss i bilen och sicksackade oss fram mellan fallna träd, grenar, takpannekross och annat bråte för att titta till vårt framtida hus i Hittarp. Nervösa tog vi sista kurvan mot Vänstersvängen 5 och där tornade det upp sig, vårt blivande hem som stod på exakt den plats vi såg det senast, intakt sånär som på en takpanna som landat i den mjuka gräsmattan som en mjölktand ur en barnamun. Bra spikat, Mats Persson!
20 goda år har kommit och gått sedan den dagen. Bebis-Johan har en lillasyster, körkort och en studentexamen. Ytterligare en (mer sansad) flytt inom byn har genomförts och vi bor, sedan 12 år, grannar med sväronen i Ica-Hasses gamla hus i Drakaberga. Byn Glimåkra med omnejd har varit en öppen famn att landa i och elaka Gudruns uppenbara ambition att blåsa mig tillbaka till Trelleborg misslyckades.
Här är jag hemma.
Här känner jag mig rotad.
DANIEL (DEN STORE) BJÖRK(EN)