Av Daniel i Drakaberg
Jag tuggar frenetiskt på mitt tuggummi och stirrar ner i min bok. Min hjärna lyckas inte bilda ord av alla bokstäver. Nu kommer den där accelerationen som får tarmarnas innehåll att söka sig mot närmsta nödutgång. Motorer vrålar och plötsligt är vi i luften. Jag fortsätter försöka se världsvan, oberörd och läsande ut trots att jag inte kommer slappna förrän jag har fotkontakt med Moder Jord igen. Som vanligt envisas piloten med att flyga så förbaskat högt. Vad ska vi uppe på tiotusen meters höjd och göra? Det är bara livsfarligt. Jag förespråkar cirka sexton meter upp. Då går det inte så illa om planet skulle gå i marken. Det blir givetvis pilotens uppgift att undvika uppstickande föremål. Jag anser också att det flygs lite väl fort. Jag skulle må mycket bättre om det hängde en wunderbaum och mjukistärningar i framrutan hos piloterna och att planet hade en stor, röd triangel där bak. Jag är inte dummare än att jag förstår att det skulle ta en evighet att nå Thailand i fyrtiofem kilometer i timmen, men måste man flyga så långt? Bornholm är väl inte så illa!?
Men det är som det är. Nu sitter jag här och måste stå ut med livsfaran, trängseln, den smakblyga flygmaten, öronsprak, blodproppsrisk, luftgropar och medpassagerare som sover provocerande gott. Själv sover jag aldrig på plan. Hur långt vi än flyger. Innan denna resa rekommenderades jag att svälja en halv insomningstablett en halvtimme innan jag ämnade somna. Sagt och gjort. Det går sådär. Måhända beror det på att jag bara tog en halv. Jag halvsover nämligen bara. Klarvaken i skallen, medan båda skinkorna sover djupt. Mycket obehagligt, men rumpan bör vara väldigt utvilad och pigg efter landningen.
Och landningen kommer till slut. På skärmen framför mig avslutas precis ”Rambo – Last Blood”. Sylvester Stallone har lyckats distrahera mig från hemska kraschlandningstankar genom att göra köttfärssås av ett helt mexikanskt brottssyndikat. Jag står på fast mark igen. Jag lever.
Men redan samma kväll är det dags att sätta livet på spel igen. Vi tar nämligen en exotisk tuc tuc till Chinatown och plötsligt känns inte flygresor särskilt livsfarliga längre. På belamrade, stimmiga gator, där trafikljusens röda sken endast verkar vara en rekommendation, far vi fram i nån sorts science fiction-hastighet. Det känns väldigt långt från Storgatan i Glimåkra. Jag tänker på Bond-filmen ”Octopussy” där James jagas av skurkar i ett liknande fordon. Är vi måhända jagade? Förarens hetsiga körstil antyder att så är fallet. Tills han plötsligt blåser liv i en högtalare riktad mot oss stackars passagerare och försöker skapa nån sorts club-känsla. ”THIS, THIS IS THE WAY, THIS IS THE WAY I WANNA LIVE, I’M GOING THROUGH CHANGES (comealongcomealongcomealongcomealongcomealong)! Nej, E-type har ingen särskilt lugnande effekt på oss. Men plötsligt står vi livslevande i Chinatown. Jag pustar ut.
Dagar går. Det äts, dricks, solas, badas, njuts och jag slappnar av. Tills vi kliver på katamaranen som ska ta oss mellan öarna Koh Samui och Koh Tao. I hamn kan man inte ana vad som ligger framför oss. Det gungar lite gulligt när vi kastar loss. Jag, min fru och dotter konverserar, löser korsord, läser och knaprar på snacks innan en lisebergsk åkattraktion från helvetet drar i gång. En kombination av ”Loke”, ”Mechanica” och ”Valkyria” samt lite ”Fritt fall” pågår sedan i över två timmar. Inga korsord löses, inga böcker läses, alla konversationer tystnar. Personalen börjar dela ut påsar till höger och vänster och snart hör man hur medmänniskor utstöter plågade läten och återser sin frukost. Själv sitter jag, djupt koncentrerad, och försöker andas klokt (?). Jag tänker: Det där med flygplan kanske inte är så dumt ändå. Till slut når vi världens hittills mest efterlängtade hamn och kliver av på darriga ben – livslevande.
Underbara dagar puttrar på. Plötsligt är vi Huay Yang där vi tar oss mellan restauranger och overkligt fina reklamfilmsstränder med hjälp av en saleng – en lätt motorcykel med en påhängd sidovagn med plats för tre passagerare. Frun utser mig till ”pilot” och hon blir mina ”ögon”. ”Ser du kurvan?”, ”Akta guppet!”, ”Där är en hund!”, ”Där framme behöver du sakta in!”. Det känns tryggt, jag kör klokt och anstränger inte motorn något nämnvärt. Dessutom dricker jag bara cola när jag ska köra. Vill inte köra salengsberusad.
En enastående resa når till slut sitt slut och vi sätter oss i en taxi som ska ta oss till flygplatsen i Bangkok. Ju närmre storstaden vi kommer desto tydligare blir det att chauffören tydligen är en Formel 1-förare som kör lite taxi vid sidan om. Jag sitter i baksätet och torrbromsar (jfr. torrsim) medan jag förbluffas över hur han, med foten tungt på gaspedalen, med kirurgisk precision, lyckas klämma in sin taxibuss mellan två långtradare och samtidig blicka efter nästa lucka i rusningstrafiken.
Då vi äntligen kommer fram till flygplatsen längtar jag in i planets trygga kokong där jag ska njuta av trängsel, öronsprak och luftgropar. Och jag ska sova som ett barn, tiotusen meter ifrån bangkoksk toktrafik.
DANIEL BJÖRK