Hoppsan – det blev visst en valp

Så hände det sig en afton i november att vi blev hundägare igen. Ja, det var ju inte planerat – vi skulle bara passa valpen en natt! Dessutom var det en kanintax!! Inte precis den dobberman jag hade önskat. Nåja den låg hos oss i sängen och min man sa några berömda sista ord – den kanske ska stanna här?

Och så blev det! Jag har ju haft många hundar genom åren, så jag var inte orolig.
Men tydligen hade denna lilla taxameter inte läst samma manual som jag. Jag vaknade på natten och det var blött i sängen. Det hade varit första punkten i kontraktet; 1. Kissa inte i sängen!
Jag fick upp och sanera mitt i natten, gubben åkte ut på soffan till sin glädje, ty det är en belöning i sig att slippa ligga bredvid mig som snurrar som ett pariserhjul, och lilla Betty blev nöjd av att ha en egen säng.

Dom andra familjemedlemmarna uppskattade inte denna lilla varelse riktigt så mycket som jag och min man. Pirat (11-årig Collie) tyckte den var pinsam. Sigvard Lejon, alias Sigge (långhårig katt) nonchalerade Betty totalt, han var ju dessutom dubbelt så stor. Men lilla Sonja (blandraskatt) hade det jobbigt! Hon är ju liksom ”Oueen of everything” hos oss, hon tyckte ”den” var rent ”rälig”. Den liknade en stor råtta så hon gjorde sitt bästa för att jaga bort den.

Nu är det ju tack o lov så att kanintaxar även har en liten hjärna så Betty tog inte illa vid sig, hon fortsatte att försöka bekanta sig med Sonja. Det hela slutade med en kal fläck på Bettys rygg efter en kattklo.

Så nu är ordningen återställd, i alla fall denna veckan.

Susanne Lundkvist

]]>