UPPLEV. Området kring Hovdala Slott lockar varje år över hundratusen vandrare till fots. Men de omväxlande miljöerna passar även utmärkt att uppleva från hästryggen. Vi tog en tur med Viveca och Lovisa som driver Brönne Islandshästar och fick prova på att tölta fram bland boklundar och betesmarker i ett septembergrönt, skiftande landskap.
Septemberdimman har precis lättat när vi leder ut hästarna från stallet som ligger ungefär tre kilometer från Hovdala Slott den väg som fågeln flyger.
Till häst är det något längre; även om islandshästen som ras har låg mankhöjd så får man som ryttare ett lite annat perspektiv på naturen än som vandrare. Trädens grenar kommer lite närmare, och trots att det är lite längre ner till marken får man en tydlig överblick av vad vi passerar där – från sensommarens svampar till höstens första fallna löv.
– Tänk på att hästarna har koll på sina egna kroppar, men de vet inte var ni har era knän som sticker ut, påminner Viveca när vi passerar genom en grind i landskapet som skiljer skogsvägar från betesmark.
En lätt dragning i tyglarna och hästen justerar sina steg enligt ryttarens önskemål.
Viveca Kaunitz har ridit sedan barnsben och driver Brönne Islandshästar utanför Hässleholm.
Hästar med historia
Viveca Kaunitz har haft hästgård med ridverksamhet i Hässleholm sedan 1990-talet, och sedan 2004 på den nuvarande gården i Brönnestad. Tidigare hade hon större hästar, men det var just under en turridning tillsammans med äldsta dottern som hon fastnade för islandshäst.
– Det var främst två saker. Gångarterna och lugnet. Det är en hästras med lång historia, som härstammar från de hästar som nybyggare från bland annat Norge och Skottland tog med sig när de befolkade Island för mer än tusen år sedan. Då var Island ett väglöst land, och hästarnas förmåga att tölta lämpade sig särskilt bra för ridning på ojämna underlag, berättar Viveca.
På Island värderas Islandshästen högt, och man är mån om att rasen ska bibehållas. Därför får en Islandshäst som lämnat ön aldrig komma tillbaka.
– Det gäller även de som tävlar på elitnivå, så om man kommer från Island måste tävlingshästen finnas i ett annat land, säger Viveca.
Fem gångarter
Omgivningarna kring Hovdala är långt ifrån väglösa – uppskattningsvis är det över hundratusen vandrare som rör sig på de sammanlagt 146 kilometerna vandringsled som finns här. Det finns även flera ridleder, och vår väg går först genom lummig lövskog som sluter sig som en tunnel över ridvägen.
– Sitt tungt i sadeln och låt stigbyglarna sitta under den bredaste delen av foten, instruerar Lovisa som är Vivecas dotter och har hand om stora delar av ridverksamheten.
– Korta in tyglarna så det nästan känns som att du håller igen hästen och…
Leiknir stabiliserar stegen och när tempot ökar känner man sig som en flygande reporter när den mjuka tölten tar vid från skritten.
– Islandshästen är vad man kallar en femgångare – i alla fall många av dem. Utöver Skritt, trav och galopp har de även gångarterna
tölt och flygande pass, berättar Viveca när Leiknir har hållit tillbaka sina steg till skritten igen.
– Tölten är en samsidig gångart där hästen lyfter fötterna vänster bak – vänster fram- höger bak – höger fram. Jämför man med trav så är det en betydligt jämnare upplevelse för ryttaren, fortsätter hon.
Omgivningarna kring Hovdala bjuder på omväxlande natur och underlag- från lövskog till gräsbevuxna slätter.
Genom skog, över fält
Fram till 2004 ägdes och disponerades marken kring Hovdala slott av försvaret och delar av den användes som skjut- och övningsfält. Vi töltar i tysthet en stund innan landskapet öppnar upp sig och breder ut sig över det som kallas för Äspethöjden – en grässlätt som sträcker sig ner mot Hovdala slott. Här har Kommun och länsstyrelse under året jobbat med ett biotopprojekt för att bevara livsmiljöerna för den hotade sandödlan. Militärfordon och jordbruksmaskiner har genom åren skapat sandrika miljöer som ödlan trivs i och arten hotas generellt av att landskapen växer igen. Vi ser inga sandödlor, men Vivecas häst verkar uppfatta något hotfullt längs de öppna fälten och rycker oroat med huvudet.
– Det är bäst att vi provar att låta Leiknir gå först, säger hon.
– Islandshästarna sägs ofta ha ett lugnt sinnelag, men det stämmer inte helt. Det finns mycket vilja i dem – men de hästar som vi använder i ridskolan och på turridningar är mycket stabila och vana vid ovana ryttare, säger Viveca och berättar att ungefär 40 personer varje vecka deltar i ridskoleverksamheten på Brönne Islandshästar.
– Turridningssäsongen varar från mars till slutet av november, vi har en lite längre tur på morgonen för de mer ridvana, och en lite kortare på eftermiddagen som passar bra för nybörjare. Ofta kommer det ganska ridvana tjejer som har med sina killar som kanske är lite mindre ridvana – men det mesta brukar lösa sig, skrattar Lovisa.
– Vi har en del besökare från utlandet, men de flesta som kommer hit för turridning är svenskar som bor runtom i Skåne, säger Viveca.
Vy över hovdala slott
Vi håller koll på knäna när vi passerar ytterligare en grind, och hästarna får grusväg under hovarna. Det vitputsade porttornet från 1600-talet är en mäktig syn när vi skrittar i nedförsbacke innan vi passerar slottet och underlaget byts mot kullersten. Hästarnas skor klapprar mot marken men snart sträcker grusvägen ut sig igen framför oss.
– Ska vi tölta en gång till, föreslår Lovisa och vi sätter av de sista kilometerna tillbaka mot gården. En väg som känns allt för kort när man väl har fått upp farten på hästryggen.
Text&Foto: Erik@espressomedia.se
Lovisa Kaunitz-Odelmalm har tagit över en stor del av både turridning och ridskoleverksamhet från mamma Viveca. Brönne Islandshästar drivs som ett familjeföretag tillsammans med övriga familjemedlemmar – och givetvis de 16 Islandshästar som bor och arbetar på gården.