I soffans välvilliga värme, under en mjuk, grön filt slår jag förvirrat upp mina ögonlock. Med nacken böjd framåt ligger jag som en sån där tältpinne i metall, om ni tillåter en krystad liknelse. Mina ögon hinner precis registrera en gladkrullig, glasögonprydd meteorolog som shitchattar lite avspänt med Fredrik Skillemars vänliga skäggighet innan lokala-nyheter-truddilutten tar vid. Jaha, jag har somnat i soffan. Igen.
Alldeles nyss (fast för cirka 50 minuter sedan, tydligen) såg jag hur paret Zackari Wahlström slarvade runt i ett räligt och franskt boende. Den ena letade kakel, den andre stökade rundor i ett kök med en lurvig uppsyn och med skjortan opraktiskt uppknäppt till naveln medan han kläckte ur sig ”charmiga” konstigheter. Kanske inte så märkligt att jag somnade ifrån det. Misstänker att kroppen stängde ner i ren självbevarelsedrift.
Jag konstaterar att det är oförskämt skönt i min soffa. Helt rätt man på helt rätt plats. Jag är klädd i den uniform som åker på så fort jag kommer innanför dörren efter jobbet – mjukisbyxor och en rejält förtvättad, uråldrig tröja. Kläder på gränsen till kriminellt bekväma. Jag smaskar lite förnöjt och bestämmer mig för att de lokala nyheterna klarar sig hur bra som helst utan min uppmärksamhet och stänger ögonen på nytt.
Det då jag kommer på – precis innan John Blund gör comeback – att vi har hästar i hagen som vill komma in, att vi har tre omockade hästboxar som kräver mock, att vi har foder att blanda och ett gäng höpåsar att fylla, att det finns en lakritssvart och duggregnande verklighet utanför vardagsrumsfönstret dit jag måste bege mig. Min inställning till installning påverkas minst sagt negativt av allt det varma, vackra och mysiga jag måste lämna. Jag känner mig som Frodo som vet att jag måste till Mordor. Och soffan är då hans älskade hemby Fylke i ännu en ganska lökig liknelse. Jag har visserligen ingen besvärande ring att förstöra, men min uppgift är nästan lika obekväm. Jag ska nu flytta en katt som lagt sig tillrätta över mitt ena lår, lämna filtvärmen, skaka liv i en lika sovande hustru, gå ut i det något svala förrådet och hoppa i iskalla ”hästkläder”.
Under den korta promenaden mellan förråd och stall lägger sig en svärm av irriterande duggdroppar som en fin hinna på mina glasögon. Jag orkar inte torka dem utan bestämmer mig för att i stället tycka synd om mig en stund. Ett välgörande ögonblick av manlig självömkan innan Frodo måste gå vidare.
I stallet väntar boxarna, två lättmockade och en som är en ren mardröm (ren och ren…). Våra shettisar – Platon och lillebror Pilgrim – har fattat att det kan vara praktiskt att bajsa lite i hörnen för att sedan få en bekväm sovplats i mitten av boxen. Stora stoet Essie är inte lika bajstaktisk. I stället lämnar hon högar både här och där i sin box. Högar som sedan pulvriseras då hon flänger rundor för att ömsom njuta av den magnifika, men kolmörka, trädgårdsvyn genom boxdörrens öppna halva och ömsom tugga i sig hö från höhögen som vi serverat lite elegant i boxens ena hörn.
Lite slugt börjar jag mocka Platons box och ber till alla stallgudar att frun ska välja Essies, vilket hon faktiskt gör. Jag upplever en kort känsla av ett lyckat trisslottsskrap. Snabbt och effektivt mockar jag ”pojkarnas” boxar medan hustrun försöker fånga besvärligt ”bajspulver” som lätt smiter mellan grepens ”klor”.
Jag förbereder mig sedan för att gå ut i skräckfilmsmörkret och hämta in våra kreatur och tänder rutinerat min pannlampa som är ett måste i svärtan. Risken är annars att man försöker stalla in ett kringstrykande vildsvin som en pannlampslös hästinsläppare mycket väl kan förväxla med en (ovanligt ful) shetlandsponny.
Till slut står de där i rent stall, frenetiskt tuggande på hö och foder och vi kan återvända till ”Fylke”, krypa upp bredvid katten och avsiktligt somna ifrån frusökande bönder eller domedagsnyheter i Aktuellt.
DANIEL BJÖRK